Cineasten

Open Range (2003) är ännu en sådan där film som min före detta sambo såg, och som jag struntade i att se, därför att hon tyckte att den var dålig. När jag nu sett den kan jag inte riktigt instämma, även om jag inte heller är särskilt entusiastisk. Jag gillar generellt sett inte westernfilmer, och det här är svårligen ett undantag från regeln. Tekniskt sett är filmen välgjord förstås, och jag medger att slutscenen är ganska fängslande. På det hela taget måste jag dock säga att filmen är tråkig. Ändock bra prestation av Kevin Costner, både framför och bakom kameran. Även bra gjort av Robert Duvall och Michael Gambon. Som helhet betraktad blir betyget dock “tråkig”.

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007) är riktigt bra. Den är långt bättre än jag hade väntat mig, eftersom jag inte är så förtjust alls i westernfilmer. Det här kan man svårligen betrakta som en “western” dock. Det är en vacker drama satt mot sin tids bakgrund. Och med 2½ timme i längd skulle jag inte ha velat att den vore kortare. Ärligt talat: jag ser gärna om den någon gång. Brad Pitt gör en förbaskat bra roll, och överraskande nog gör Casey Affleck en snudd på mästerlig prestation. (Även Sam Rockwell är bra förstås.) Här finns inget att klaga på, och inga halvmesyrer att släta av omdömet med. Riktigt bra film – snudd på mästerlig.

När jag nu sett Dead Man (1995) känner jag mig osäker. På sistone har jag sett ganska många filmer som varit svåra att bedöma. En del av mig vill skrika att det här är tradigt pretentiöst skräp. En annan del vet med sig att filmen uppskattas av många, och att jag kanske därför missförstått den. Ja, det är ju möjligt att jag inte är en tocken där “finsmakare”, för jag lyckas verkligen inte se vad som skulle vara så bra med den här filmen. Johnny Depp gör en bra huvudroll, men sedan när skulle han inte göra det? Crispin Glover gillar jag i vått och torrt, men här har han bara en minimal biroll. John Hurt är förstås bra, och andra biroller står bland annat Iggy Pop och Billy Bob Thornton för. Grejen med konstfilmer är bara att medan andra finner dem “konstnärliga” finner jag dem mest “konstiga”. Det var väl hur som helst ofrånkomligt att jag förr eller senare skulle se den här.

Nu har jag sett 3:10 to Yuma (2007) som ju är en remake ifrån en gammal film ifrån 1957 med samma titel. Jag har sett fram emot den på grund av en enda sak: Christian Bale medverkar. Men jag är inte så förtjust i westernfilmer överlag, vilket bekräftas här. Det här är inte en särskilt bra film. Den är tråkig, och först efter 90 minuter börjar det faktiskt hända något. Slutet är dock ett antiklimax om något. Allt som allt kan jag alltså inte lovprisa den här filmen trots att flera mycket bra aktörer medverkar. Russell Crowe gör sig faktiskt alldeles utmärkt i huvudrollen. Ben Foster, Peter Fonda och Luke Wilson gör helt okej biroller. Fortfarande når filmen inte hem. Det var ett annat filmklimat år 1957 förmodar jag, för med dagens mått är det här kort och gott tristess. Om än bra aktörer och bra produktion som sådan – formen klagar jag inte på. Men innehållet? Där är det i stort sett öken, no pun intended. Filmen innehar just nu plats 168 bland IMDb:s topp 250 filmer – och inte ens den platsen är förtjänad. För rättvisans skull nämner vi även att Gretchen Mol medverkar.

Jag såg Seraphim Falls (2006) av ett enda skäl egentligen: Liam Neeson medverkade. Det måste dock vara en av hans klenaste prestationer på länge, även om jag överlag inte tycker om western-filmer. Handlingen är banal, och aktörerna lämnas lite utrymme för att upphöja den. Ej heller Pierce Brosnan lyckas med en särskilt bra rolltolkning, även om han i ärlighetens namn gör sig bättre än Neeson i den här produktionen. Det höga betyget på IMDb till trots – jag bedömer Seraphim Falls att vara en medioker film.