Cineasten

A Gunfighter’s Pledge (2008) är en dålig western med Luke Perry i huvudrollen. Mer behöver inte sägas. Detta sammanfattar gott och väl.

C’era una volta il West (1968) har setts – måhända mer känd som “Once Upon a Time in the West”. För närvarande innehar filmen plats nummer 19 bland IMDb:s topp 250 filmer. Det är en hög placering det! Själv tycker jag inte att detta är så spektakulärt alls. Bra förvisso, men långt ifrån mästerligt. Något sådant som en 165 minuter lång western väcker svårligen min entusiasm. Det kanske märks här? Mitt svala intryck tycks inte stämma överens med det allmänna. Hur som helst står Sergio Leone för regi, och framför kameran ser vi till exempel Henry Fonda och Charles Bronson.

El Topo (1970) är en kultfilm. Jag är inte helt säker på varför, men en kultfilm är det ändå. Därför bestämde jag mig för att se den. Vi serveras surrealistisk spansktalande western. Tyvärr uppskattar jag inte surrealism för surrealismens egen skull, så jag kan inte påstå att jag uppskattar den här. Det tycks mig helt enkelt som ganska intetsägande, och såvitt jag vet anser även fansen att filmen är intetsägande. Personligen tycker jag bara att den egenskapen är negativ. Men okej, att se en kvinna bli piskad med kaktus är ju alltid inspirerande!

From Dusk Till Dawn 3: The Hangman’s Daughter (2000) är sämre än både ettan och tvåan – så då måste den vara riktigt urusel! Vilket den också är. Biroll av Danny Trejo.

American Outlaws (2001) är inte direkt bra, men den lyckas ändå vara ganska underhållande. Som någon recensent också skrev på IMDB: “It’s not good, but it’s good fun.” Jag tror att det är en ganska rättvis bedömning, även om jag nu inte är så förtjust i western över huvud taget. Man måste dock charmas en smula av Colin Farrell i huvudrollen. Därutöver ser vi en del skådisar som ofta brukar ha biroller eller huvudroller i ganska oviktiga eller dåliga filmer. Jag tänker då på Scott Caan, Kathy Bates, Timothy Dalton och Ronny Cox.

Purgatory (1999) har en handling med potential, men det räcker tyvärr inte särskilt långt, när man inte bemödar sig om att utveckla potentialen. Det här visar sig vara medelmåttigt med råge, trots att en del bra aktörer medverkar. Bland dem exempelvis: Sam Shepard, Eric Roberts, Randy Quaid och Peter Stormare.

Ned Kelly (2003) är en på verklighet baserad western. Knappast en genre som brukar göra mig entuasiastisk, och det hade jag ingen anledning att bli, den här gången heller. Även om handlingen har potential så är produktionen till sidst og syvende medioker. Jag tror inte jag har mer att säga om den. Huvudroll av den numera avlidne Heath Ledger. Biroller av bland andra Orlando Bloom, Geoffrey Rush och Naomi Watts.

Open Range (2003) är ännu en sådan där film som min före detta sambo såg, och som jag struntade i att se, därför att hon tyckte att den var dålig. När jag nu sett den kan jag inte riktigt instämma, även om jag inte heller är särskilt entusiastisk. Jag gillar generellt sett inte westernfilmer, och det här är svårligen ett undantag från regeln. Tekniskt sett är filmen välgjord förstås, och jag medger att slutscenen är ganska fängslande. På det hela taget måste jag dock säga att filmen är tråkig. Ändock bra prestation av Kevin Costner, både framför och bakom kameran. Även bra gjort av Robert Duvall och Michael Gambon. Som helhet betraktad blir betyget dock “tråkig”.

The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford (2007) är riktigt bra. Den är långt bättre än jag hade väntat mig, eftersom jag inte är så förtjust alls i westernfilmer. Det här kan man svårligen betrakta som en “western” dock. Det är en vacker drama satt mot sin tids bakgrund. Och med 2½ timme i längd skulle jag inte ha velat att den vore kortare. Ärligt talat: jag ser gärna om den någon gång. Brad Pitt gör en förbaskat bra roll, och överraskande nog gör Casey Affleck en snudd på mästerlig prestation. (Även Sam Rockwell är bra förstås.) Här finns inget att klaga på, och inga halvmesyrer att släta av omdömet med. Riktigt bra film – snudd på mästerlig.

När jag nu sett Dead Man (1995) känner jag mig osäker. På sistone har jag sett ganska många filmer som varit svåra att bedöma. En del av mig vill skrika att det här är tradigt pretentiöst skräp. En annan del vet med sig att filmen uppskattas av många, och att jag kanske därför missförstått den. Ja, det är ju möjligt att jag inte är en tocken där “finsmakare”, för jag lyckas verkligen inte se vad som skulle vara så bra med den här filmen. Johnny Depp gör en bra huvudroll, men sedan när skulle han inte göra det? Crispin Glover gillar jag i vått och torrt, men här har han bara en minimal biroll. John Hurt är förstås bra, och andra biroller står bland annat Iggy Pop och Billy Bob Thornton för. Grejen med konstfilmer är bara att medan andra finner dem “konstnärliga” finner jag dem mest “konstiga”. Det var väl hur som helst ofrånkomligt att jag förr eller senare skulle se den här.