Cineasten

Little Shop of Horrors (1986) är helt enkelt en film man måste se. Både för att det är en klassiker, och för att den är bra. Vi vet nog alla vad det här är, så jag behöver inte komma med någon särskild utläggning. Alltså får det räcka med själva omdömet i sig. Förvånansvärt bra prestationer framför kameran, av exempelvis Steve Martin, James Belushi, John Candy och Bill Murray. Där har vi fyra namn som verkligen för tankarna till 80-talsfilm. Man skall inte låta filmens ålder påverka omdömet, för den står sig lika bra idag som den kunde ha gjort då. En mycket trevlig skräckmusikalkomedi, helt enkelt!

Blood Car (2007) var lika bra som väntat – och kanske ännu bättre. Det är en av de bättre skräckkomedier jag sett över huvud taget, och den bästa independent – filmen jag sett på ett bra tag. Jag skall dock inte breda ut mig om handlingen, så vad gäller den får ni förkovra er själva. Mike Brune gör en förvånansvärt bra huvudroll, och i biroll ser vi en bra Anna Chlumsky som jag för övrigt var kär i, när jag var liten. Vad gäller fantasin och humorn kan den här filmen bara rekommenderas. Vad gäller det andra… äsch, det finns inget annat. Fantasi och humor – det är Blood Car.

Dead Meat (2005) är förstås mer än en dålig film. Den är riktigt dålig. Det begrep jag dock ifrån ruta ett; jag var bara lite smått nyfiken på att se Ron Jeremy spela en slaktare i en slasherfilm. Nu har jag sett det. Och det var ju inte direkt en milstolpe i livet om man säger så. Nej, jag hittar inget förskonande att säga. En slasherfilm av “klassiskt” stuk utan vare sig innehåll eller bra skådespeleri eller budget. (Även känd under titeln “Andre the Butcher”.)

Jag har sett Bad Taste (1987) ett par gånger förut, och nu alltså ännu en. Vad finns att säga som inte redan sagts? Det här är trots allt en kultfilm som vi alla sett förut, inte sant? Om man inte sett den bör man i alla fall ta och göra det. Bad Taste är onekligen en sevärd film. Inte nödvändigtvis en bra film, men sevärd inte desto mindre. Peter Jackson gör sin debut både som regissör och skådespelare i högst reell bemärkelse. Att läsa filmens trivia kan vara intressant. Bland de där gamla splatterfilmerna är den här definitivt en av de roligare – se och njut, för all del.

Murder Party (2007) är en sjuk film. Det sjukaste jag sett på länge till och med. Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig, och jag vill inte heller påstå att det nödvändigtvis är särskilt bra. Men det är sjukt. Om man är på rätt humör så är det här något som helt klart fungerar som strötittande åtminstone. Mer än så? Det vore däremot tveksamt.

Jag har sett Braindead (1992) en handfull gånger tidigare, och nu ännu en. Peter Jackson har nog åstadkommit tidernas bästa zombiekomedi här, vilket förstås inte behöver vara en särskilt stor bedrift. En särskilt välgjord produktion är ju knappast detta, men vad den inte har i budget har den istället i humor. En charmig film, men kanske inte något man vill se om med alltför jämna mellanrum. Den sägs vara den blodigaste filmen någonsin – vilket måhända kan stämma – och såvitt jag minns var den också helförbjuden i Sverige när den kom ut (men det kanske var en sanning med modifikation). Hur som helst har ni nog alla redan sett det här. Ni vet vad som gäller.

Jag har sett American Psycho II: All American Girl (2002) en handfull gånger förut, och nu ännu en. Det är viktigt att inse att det här inte alls är en “uppföljare” på American Psycho av Brett Easton Ellis. Det här är något helt annat, som till viss del kan sägas vara influerat av den påstådda föregångaren, och som dessutom bär samma titel. Men sambandet dem emellan är helt enkelt non sequitur. När man väl accepterat detta blir American Psycho II: All American Girl en helt okej film. Inte fenomenal, men okej och kanske osedvanligt intelligent för filmer i dess genre. Mila Kunis gör sig bra i huvudrollen, och William Shatner i birollen som professor Starkman. Alltså: helt okej men blek och andefattig i jämförelse med dess påstådda föregångare.

Det bör sägas att Fido (2006) är en av de roligare komedier jag sett på länge. Kanske rubriceras den som “skräckkomedi”? Jag minns en viss annan film med parollen “en romantisk komedi fast med zombies”. Den passar minsann lika bra här, om inte ännu bättre. Carrie-Anne Moss gör en trevlig rollprestation om än inte genialisk, och detsamma får väl sägas om Billy Connolly. Det är inte karaktärerna som driver den här filmen, utan det absurda i handlingen. Det gör den lättkollad och kanske en aning simpel, men vem är jag att klaga på det? Många goda skratt vankas. Övrig roll av Dylan Baker.

För tredje gången har jag nu sett The Mad (2007) och jag förstår inte riktigt varför den fått så lågt betyg på IMDb. En sensationell film är det förstås inte, och den är en aning seg i början. Jag irriterar mig alldeles extra över de interna familjeintrigerna. Å andra sidan är det här en väldigt rolig film om man är på rätt humör, och Billy Zane gör en av få roller jag faktiskt uppskattat honom i. Summa summarum är The Mad en helt okej film, med scener som till och med är mycket bra.

Två gånger har jag nu sett Behind the Mask: The Rise of Leslie Vernon (2006). Länge rekommenderade man mig att se den, med motiveringen att den liknade Silent Hill. Hur i helvete kan man påstå något så dumt? Nog för att det här är en ganska originell och rolig mockumentär, men en sådan liknelse är befängd. Men jag tycker om den, det gör jag – även om jag knappast är “frälst” på det sätt somliga andra verkar vara. Särskilt ironiskt är det naturligtvis att Robert Englund spelar en liten roll. Hur som helst: gott arbete! Bara inte gott arbete på det sätt flera andra vill antyda.