Cineasten

Zombie Strippers! (2008) är hemskt dålig, men det är den väl på sätt och vis också menad att vara. Dock finns många “seriösa” zombiefilmer som är minst lika dåliga som detta – och det är sannerligen illa! Robert Englund känns tippad. Jenna Jameson känns en aning mindre tippad, men å andra sidan passar hon väl bra i det här. En massa blod och halvnakna kvinnor. Så kan detta summeras, men bra är det inte för den skull, trots att jag åtminstone är omåttligt förtjust i sexiga kvinnor!

Tremors (1990) representerar ett slags “b-skräckis” som inte går hem hos mig. Jag antar att sådana här skräckkomedier med låg budget har sin publik, men jag hör inte till den. Jag är över huvud taget särskilt kräsen, när det kommer till skräckfilm. Det här är medelmåttigt om ens det – i mina ögon. Delade huvudroller av Kevin Bacon och Fred Ward. Antar att jag inte kommer se uppföljarna på detta.

2001 Maniacs (2005) har säkert sina fans, men jag är inte en av dem. När det kommer till skräckfilm är jag kräsen. När det kommer till skräckkomedier är jag ännu mer kräsen. När det sedan kommer till splatterfilmer är jag ytterligt kräsen. Men de som gillar genren tycker säkert att det här är bra. Trots allt ser vi ju Robert Englund här. Att vi dessutom ser Peter Stormare är mindre tippat och faktiskt lite tragiskt, men okej, gjort är gjort, som man säger. Övrig biroll av Eli Roth. Mer behöver förmodligen inte sägas? En splatterfilm av sedvanligt slasherstuk. Some like it and some don’t. I usually don’t.

Evil Toons (1992) är… tja, jag har inte det rätta ordet tror jag. Ni vet när man brukar säga att något är så dåligt så att det blir bra? Det här är så dåligt så att det blir bra – och tillbaka till dåligt. Först undrar man vad det är för skräp. Sedan tänker man att det kanske kan vara roligt. Snart märker man dock att det inte är roligt för fem öre (eller ens tio). En dåligt gjord och dåligt agerad skräckkomedi med halvnakna snygga kvinnor. Det var kanske lite häftigt 1992, men det är inte häftigt idag. Bland de agerande ser vi David Carradine, vars ansikte vi lär känna igen även om namnet är obekant. Det räcker nog att skriva så mycket, tror jag.

Return of the Killer Tomatoes! (1988) är förstås inte en väldigt bra film, på något sätt och vis. Å andra sidan – det hade man heller inte förväntat sig. Den är faktiskt ganska rolig på sina ställen, och den är bra mycket bättre än den tio år äldre föregångaren. Dessutom är det en ynnest att få se ingen mindre än George Clooney i en så pass gammal roll. Han var inte direkt ett sexobjekt på 80-talet, vågar jag påstå! Alltså: ganska rolig om man vet vad som vankas, och om man har tillräckligt konstig humor för att uppskatta detta. Bedöm själva.

Attack of the Killer Tomatoes! (1978) är faktiskt riktigt dålig. Kanske var den lite originell när den kom ut, men originalitet har inget egenvärde vad mig anbelangar. Det här är dålig film, och jag har nog inget särskilt positivt till övers alls. Må det här sedan vara hur mycket “kult” det vill – jag gillar det inte.

Poultrygeist: Night of the Chicken Dead (2006) är en film av ett slag som jag sällan ser, nämligen splatter. Vanligtvis är dessa filmer så förskräckligt dåliga att de inte går att titta på, men här har man tänkt till en smula. Jag finner faktiskt att humorn är jätterolig emellanåt. Mer behöver förmodligen inte sägas, men den här filmen är riktigt bra, relativt till dess genre. Riktigt underhållande. Liten roll av Ron Jeremy piggar dessutom upp.

Night of the Hell Hamsters (2006) är en 16 minuter lång, eller snarare kort, film. Jag tror inte det finns något jag behöver säga. Vem som helst kan nog bilda sig en egen och skapligt korrekt uppfattning, bara genom den informationen.

Sex, lögner & videovåld (2000) är en fantastiskt rolig film – om man har den särskilda humor som kanske krävs, för att man skall kunna uppskatta splatterfilm av det här slaget. Även om det egentligen är en ganska dålig film, kan jag inte låta bli att skratta högt från början till slut. Det här blir något av en svensk klassiker i mina ögon. Även om den “kom ut” först år 2000 så spelades den in 1992-1993. Man känner igen många av omgivningarna, då den spelades in i Stockholm. Och vad förhöjer humorn om inte två internationellt kända stormän? I små biroller ser vi både Mel Brooks och Brandon Lee (med flickvän). Hur otippat är inte det på en skala? Nej, här finns inget negativt att säga, trots tekniska brister. Humorn är total, särskilt när den sätts i kontext. Underbart.

Evil Ed (1997) har jag nu sett för… tredje gången, tror jag. Det fortsätter att vara en ganska trevlig film, om så bara för det udda kuriosavärdet. Men visst finns här en del härlig humor och så vidare! Om Sveriges första splatterfilm behöver man inte säga så mycket – epitetet talar för sig självt. Det var roande film när den kom, och det är roande film nu.