Cineasten

En flummigare film än Pink Floyd The Wall (1982) får man väl strikt taget leta efter. Jag har idag sett den ännu en gång; hur många gånger jag sett den tidigare vet jag inte riktigt. Två eller tre, förmodligen. All ära åt Roger Waters. Surrealism, bra musik och samhällskritik all wrapped up into one. I synnerhet kritiken av skolsystemet har tilltalat mig när jag var yngre, men det gör den sannerligen fortfarande. Sevärd film, men en grundläggande förutsättning kan ju vara att man uppskattar Pink Floyds musik.

Jag är avogt inställd till musikaler, så därför undvek jag Moulin Rouge! (2001) tills först nu – på grund av beröm ifrån människor vars filmsmak jag litar lite halvdant på. Och visst hade de rätt. Det här är en bra film, som inte upplevs som krystad intrig med malplacerad spontan sjönsång. Det är förmodligen det surrealistiska i filmatiseringen som bidrar till att den inte bara undkommer med viss absurdism – den vinner på det till och med. Ewan McGregor uppskattar jag i vått och torrt (inte minst här i rollen som Christian) och detsamma gäller oftast för Nicole Kidman. Stämningsfullt och mysigt. Trevlig film.