Cineasten

Little Shop of Horrors (1986) är helt enkelt en film man måste se. Både för att det är en klassiker, och för att den är bra. Vi vet nog alla vad det här är, så jag behöver inte komma med någon särskild utläggning. Alltså får det räcka med själva omdömet i sig. Förvånansvärt bra prestationer framför kameran, av exempelvis Steve Martin, James Belushi, John Candy och Bill Murray. Där har vi fyra namn som verkligen för tankarna till 80-talsfilm. Man skall inte låta filmens ålder påverka omdömet, för den står sig lika bra idag som den kunde ha gjort då. En mycket trevlig skräckmusikalkomedi, helt enkelt!

The Rocky Horror Picture Show (1975) är en film man inte får kritisera. Så har jag upplevt det i alla fall, då man verkar allmänt överens om hur suverän den är. Jag ställer mig något tveksam till ett sådant betyg. Att filmen måste ha varit särledes originell när den kom ut, det begriper jag. Att den är charmig, provokativ och fullt minnesvärd – det begriper jag också. För egen del intresserar jag mig dock främst för andra saker när det kommer till film, såsom regi och tematik. Därför kan jag inte höja The Rocky Horror Picture Show till skyarna, även om det måhända vore “praktisk”. Jag lyckas inte se det som mer än en smått charmig och udda film, sevärd men sevärd bland många många andra. Medverkar gör hur som helst Tim Curry, Susan Sarandon och Meat Loaf.

Först nu har jag sett Grease (1978) i dess helhet. Jag hade bara sett delar av den tidigare, men det hade kanske kunnat räcka med det, å andra sidan. När filmen kom var den säkert i tiden och lagom originell, men idag kan jag inte riktigt se det charmiga med den, relativt dagens klimat och standard. Dock trevlig musik, förstås. Och bra prestation i huvudrollen av John Travolta.

Hairspray (2007) var väl förr eller senare tvungen att ses, antar jag. Den visade sig vara bättre än väntat, även om musikaler inte riktigt är min kopp te, så att säga. I alla fall är den charmig och har ett trevligt budskap; det är helt okej underhållning helt enkelt. Att se John Travolta i rollen som en kropulent tant är väl fascinerande i sig, men han är inte ensam om att göra en bra prestation. Vi har ju även namn som Michelle Pfeiffer, Christopher Walken, Queen Latifah och Jerry Stiller. Inget särskilt att klaga på med andra ord, även om jag återigen inte är överväldigande förtjust i musikaler. Inom dess genre får jag väl dock medge, att det här är över genomsnittet. Gott.

Across the Universe (2007) är säkert en bra film, och den uppfattas säkert som en sådan – av någon som gillar musikaler. Själv hör jag tyvärr inte till den kategorin. Jag medger att skådespeleriet är bra, och att filmen är fantasifull med en hel del vackra scener. Däremot begriper jag inte riktigt om filmen faktiskt handlade om något särskilt. Det tycks mig helt enkelt som att man tagit en medioker plot och satt den mot bakgrund av krystad dans och musik. Nej, jag kan inte påstå att jag gillade den här filmen direkt. Men det kanske den gör, som uppskattar filmer av det här slaget. Låt oss i alla fall konstatera att den faller platt ur ren handlingsaspekt. Roller av bland andra Salma Hayek, Eddie Izzard och Bono.

Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (2007) är såklart ett “måste” att se. Just nu har filmen plats 156 bland IMDb:s topp 250 filmer, så jag antar att allmänheten har blivit positivt överraskad. Eller positivt inställda, såsom de förväntades vara, kan tänkas. Själv känner mitt beröm visst förbehåll. Jag är inte så förtjust i musikaler och skulle ha gillat filmen mycket mer om man hade struntat i det konceptet. Ändå ger det ett mått av den där särskilda känslan av Tim Burton som man naturligtvis inte får gå miste om! Stämningen är härlig och filmen är trots allt underbart vackert gjord. Johnny Depp gör en bra huvudroll, och i birollerna är alla skådespelarna bra, inkluderat Helena Bonham Carter, Alan Rickman, Timothy Spall och Sacha Baron Cohen. Den sistnämnde herren var kanske ett otippat kort, men han fungerar jättebra trots allt. Även om det här inte blir min “favorita” Burton-film, är det enda bra sådan, det måste ju erkännas. Har alltså i stort sett inget negativt att komma med. Härlig film som säkert kommer att ses om inom den närmsta framtiden.

Jag förstår att Newsies (1992) floppade när den kom ut. Jag såg den knappast för att jag trodde att den skulle vara bra – vilken den inte heller är. Jag såg den, för att jag ville se en 18-årig Christian Bale agera i en film som denna. Och agera kunde han ju redan då, även om han inte var så imponerande. Bland övriga kändisar räknar vi Bill Pullman och Robert Duvall. Men något särskilt gott har jag väl inte direkt att säga om det här. Lättsam familjeunderhållning måhända, men överlag bara mediokert.

Vad finns att säga om Chicago (2002) egentligen? Inget kan väl vara svårare än att göra en seriös musikal. Det här är en musikal, åtminstone. Visst är den välproducerad och aktörerna gör finfina jobb, men handlingen är skral som den är, utan att man tramsar bort allt med dans och sång som inte hör den till. Ifall man gillar dans och sång kan man ju se det här, men den lever inte upp till några andra förväntningar alls. Om man vill ha en substantiell handling att slå dansen och sången följe, då bör man nog leta någon annanstans. Och är det inte ganska löjliga att blåsa upp annorledes allvarliga situationer till ett dansnummer? Nåja. Jag vidhåller att den här filmen är intet mer än dans och sång. Men många kända namn medverkar förstås

*Taye Diggs
*Catherine Zeta-Jones
*Renée Zellweger
*John C. Reilly
*Colm Feore
*Queen Latifah
*Richard Gere
*Lucy Liu

och de gör alla bra prestationer. Jag säger bara att det här är en teaterföreställning för de som gillar dans och sång. Det finns inte något annat skäl att se den här filmen, ärligt talat.

Jag undvek länge att se Dreamgirls (2006) men det blev av till sist. Mina misstankar var kanske en aning fördomsfulla men inte helt ogrundade. Jag är väldigt kräsen när det kommer till musikaler, för… ja, för de är musikala. Inget ont om musik – tvärtom – men det är väldigt fånigt när folk sjunger istället för pratar. Och det är ju vad som sker i många musikler, och, tyvärr, även i denna. Att se en intrigbaserad icke originell musikalfilm är väl inte min grej, och dessa filmer har väl också en särskilt utvald publik. Jag har vare sig något särskilt positivt eller något särskilt negativt att säga om den. Medioker på det hela taget, även om rösterna är fina. En del kända namn medverkar förstås: Jamie Foxx, Beyoncé Knowles, Eddie Murphy och Danny Glover. Samtliga gör helt okej prestationer, men inga särskilda. En överraskande liten medverkan av John Lithgow var trevlig.

En flummigare film än Pink Floyd The Wall (1982) får man väl strikt taget leta efter. Jag har idag sett den ännu en gång; hur många gånger jag sett den tidigare vet jag inte riktigt. Två eller tre, förmodligen. All ära åt Roger Waters. Surrealism, bra musik och samhällskritik all wrapped up into one. I synnerhet kritiken av skolsystemet har tilltalat mig när jag var yngre, men det gör den sannerligen fortfarande. Sevärd film, men en grundläggande förutsättning kan ju vara att man uppskattar Pink Floyds musik.