Cineasten

The Wizard of Oz (1939) måste man såklart ha sett! Tidigare hade jag sett delar av den, men nu är den sedd i dess helhet. Skapligt - och framför allt bra relativt till dess ålder. Nu är väl inte jag den idealiske tittaren för film av det här slaget, men jag har inget att klaga på. Just nu håller den plats nummer 124 bland IMDb:s topp 250 filmer. Om inte på grund av kvalitet med dagens mått, så åtminstone på grund av dess betydelse i filmhistorien! Victor Fleming regisserar bra, och Judy Garland är söt i dess huvudroll.

Repo! The Genetic Opera (2008) var faktiskt lite överraskande. Ja, inte är det en superb film inte, men den har en mysig stämning och är lagom underhållande. Vanligtvis är jag tveksam inför musikaler, men det här fungerade ju faktiskt skapligt. Misstänker att den tilltalar gothare och gelikar desto mer, dock. Serien har jag aldrig läst, så någon jämförelse blir det inte. Bara mitt omdöme: överraskande mysig och underhållande film. Trots att Paris Hilton - något förvånande - medverkar.

Victor Victoria (1982) är skapligt underhållande och framför allt charmig. Det här är inte en sådan där komedi man skrattar åt, utan en komedi man får bättre humör av. Generellt sett är jag mycket tveksam inför musikaler, men den här fungerade ju rätt bra. Jag är naturligtvis inte den idealiske tittaren för film av det här slaget. Intrycket är ändå övergripande positivt. Helt okej film, faktiskt. Roller av bland andra Julie Andrews, James Garner och John Rhys-Davies.

Everyone Says I Love You (1996) känns inte som en särskilt nödvändig film. Även om den är charmigt gjord så tycks den mig ändå som en dussinfilm - trots att det är Woody Allen som står för manus och regi såväl som central roll. Kanske är det här en sådan film som går hem desto mer hos den kvinnliga publiken? Dessutom är jag inte något vidare förtjust i musikaler. Hur som helst ser vi en hel del bekanta ansikten framför kameran - fler sådana än vanligt för att vara en Allen-film. Edward Norton gör en tidig presentation, och vid hans sida Drew Barrymore. De kanske känns lite malplacerade i en film som denna, men vad tusan, de gör ju gott ifrån sig. Vi ser även många andra vi känner igen: Natalie Portman, Goldie Hawn, Julia Roberts och Tim Roth med flera. En direkt dålig film är det inte. Kanske en helt okej sådan, även om den inte tilltalar mig personligen.

Mamma Mia! (2008) är naturligtvis totalt värdelös, och jag hade inte heller väntat mig något annat. Men, i vanlig ordning väljer man att se något tveksamt medan man har andra saker för sig. Det här är dock inte tveksamt. Det här är utan tvivel dåligt. Stellan Skarsgård medverkar inte för att han passar in, utan för att han - liksom musiken - råkar vara född svensk. Pierce Brosnan passar ännu sämre. Meryl Streep slösar bort den potential hon faktiskt har, och ibland även gör bruk utav. Colin Firth lämnas obemärkt. Över huvud taget dåligt.

Dancer in the Dark (2000) är naturligtvis bra. Något annat har man inte anledning att förvänta sig, när det kommer till regissören Lars von Trier. Personligen har jag svårt för musikaler, och därmed även för filmen ifråga, som innehåller element av musikal. Frånsett denna bisak har jag inget att invända mot alls. Det här är riktigt bra film, med en del riktigt bra skådisar. Huruvida Björk är bra kan ju diskuteras, men några övriga namn som förtjänar att nämnas: David Morse, Peter Stormare, Udo Kier och Stellan Skarsgård. Allt gott.

Singin’ in the Rain (1952) skall man naturligtvis ha sett. Det är ju en klassisk musikal som faktiskt innehåller några av de melodier vi alla känner igen, vare sig vi sett filmen eller ej. Men är den för den skull bra? Tja, det kan man väl svårligen tvista om. Det här är en bra film. Just nu håller den plats nummer 77 bland IMDb:s topp 250 filmer. Även om jag inte vågar påstå att den placeringen är förtjänad, så är det en bra film i alla fall. Kanske kan den vara nummer 77 på en lista över de mest klassiska filmerna? Det låter i sådana fall rimligare. Jag är vanligtvis inte så förtjust i musikaler, och tycker att det är en smula “creepy” när människor brister ut i organiserad spontansång. Här är det inte just elementet av musikal jag fäster mig vid. Jag fäster mig helt och hållet vid humorn och charmen hos dess skådespelare. Just så kommer jag minnas den här filmen: som humoristisk och charmig, men inte som mästerlig.

Evita (1996) är en film som jag inte kommer att uttala mig om. Det här är något jag inte alls begriper mig på, så då är det ju onödigt att säga vare sig bu eller bä. Min egna subjektiva upplevelse säger naturligtvis att detta är skräp, men det beror ju på att jag inte begriper det, och därför är det inte en kritik av något annat än möjligen min dåliga smak. Vi ser hur som helst några kända ansikten, såsom Madonna, Antonio Banderas och Jonathan Pryce.

Cabaret (1972) är väl en sådan där film som man bara skall ha sett. Visst är den charmig, och visst är den underhållande. Den måste dessutom ha varit ganska ensam i sitt slag anno 1972. Mitt betyg är ändå bara “okej”. Filmen tycks inte stå alldeles stadigt relativt till det utbud som finns idag, vare sig det gäller allmänt eller strikt musikaler. Jag är till yttermera förvisso inte en tocken där konnässör av musikalfilmer. Kanske är jag inte den rätta tittaren för det här slags film, men jag ser inget som är särskilt exceptionellt, även utanför min smala förmåga att tycka om musikaler. Hur som helst huvudroll av Liza Minnelli och biroll av Michael York.

Little Shop of Horrors (1986) är helt enkelt en film man måste se. Både för att det är en klassiker, och för att den är bra. Vi vet nog alla vad det här är, så jag behöver inte komma med någon särskild utläggning. Alltså får det räcka med själva omdömet i sig. Förvånansvärt bra prestationer framför kameran, av exempelvis Steve Martin, James Belushi, John Candy och Bill Murray. Där har vi fyra namn som verkligen för tankarna till 80-talsfilm. Man skall inte låta filmens ålder påverka omdömet, för den står sig lika bra idag som den kunde ha gjort då. En mycket trevlig skräckmusikalkomedi, helt enkelt!