Hotel Rwanda (2004) såg jag faktiskt först nu. Bra film! Särskilt väl spelad huvudroll av Don Cheadle. Men det känns också som att man överskattat det ordentligt. Just nu innehar den plats nummer 99 bland IMDb:s topp 250 filmer. Det är ändå lite väl! Hur som helst ändå bra film. Biroller av bland andra Nick Nolte, Joaquin Phoenix och Jean Reno.
The Boy in the Striped Pyjamas (2008) är en mycket bra men också väldigt upprörande film. Om det är något jag verkligen föraktar och avskyr, så är det nationalism och offermentalitet. Filmer om nazismen finns det många, men det här är faktiskt en av de lite bättre i kategorin. Mer finns att säga, men här skall jag hålla det kort. Helt enkelt sevärt. Biroll av David Thewlis.
Miracle at St. Anna (2008) är ganska bra, men den lyckas inte riktigt bära upp dess 160 minuter i längd. Stundom blir den rentav tråkig. Några allvarligare klagomål har jag väl inte, men Spike Lee är en erfaren regissör och borde ha insett att takten slår fel. I början och i slutet är filmen engagerande, men runt mitten börjar man gäspa. Det är dock det enda jag egentligen har att invända. Biroll av John Turturro.
Defiance (2008) är ganska bra. Visserligen är den lite saktmodig, så den passar inte att se när som helst. Å andra sidan är det en realistisk skildring av en händelse under andra världskriget – så saktmodigheten är ju inte särskilt konstig. Bra film! Roller av bland andra Daniel Craig och Liev Schreiber. Det här blev dessutom min sist sedda film under år 2008.
Valkyrie (2008) är helt visst en bra film. Men det är också en bra film bland många andra, vad gäller att porträttera Nazitysklands olika skeenden. Jag tycker att folk har sett fram emot filmen lite väl mycket, endast för att få se Tom Cruise i SS-uniform. Nog för att han fungerar i sin huvudroll. Men det är ändå ett dåligt underlag att bygga förväntningar på. Jag kan förstås inte klaga på filmen, för den är ju bra, men det finns som sagt väldigt många bra filmer om nazismen. En del kända ansikten ses också i biroller. En väldigt tippad Thomas Kretschmann och en väldigt otippad Eddie Izzard. Därutöver exempelvis Kenneth Branagh, Bill Nighy och Tom Wilkinson.
Che: Part One (2008) är välgjord och intressant. Steven Soderbergh lyckas bra som regissör (även om han gjort många filmer som jag inte imponeras av). Ingen hade heller kunnat passa bättre i huvudrollen, än Benicio Del Toro. Vad kan passa bättre att se denna julaftonsmorgon, än en film om Che Guevara? Kan man fråga sig! Nu inväntar jag bara del två i det här filmparet.
Arn – Riket vid vägens slut (2008) fick jag vänta nästan exakt elva månader på att se, från att jag sett ettan. Nåja, “vänta” är kanske ett väl starkt ord här. Egentligen kunde det väl nästan kvitta, men jag tyckte ändå att jag borde se fortsättningen. Lite mindre irriterande är den, eftersom religionen hamnar mer i bakgrunden. På så vis tycker jag att den är mer uthärdlig och underhållande, än föregångaren. Fortfarande är inte betyger mer än “okej”; möjligtvis “helt okej” såsom svensk film betraktad. Jan Guillou är säkert nöjd i alla fall. Joakim Nätterqvist är ovanligt passande i en roll som denna, och det är fortfarande roligt att höra Stellan Skarsgård tala svenska. Nåväl – nu har man sett bägge filmerna om Arn (plus att jag mellan dessa filmer också sett miniserien). Avklarat arbete! Men varför verkar första filmen ha varit en storsatsning, medan den andra filmen tycks ha förblivit tämligen ignorerad?
Catch-22 (1970) är helt okej, men boken är naturligtvis bättre. Är det inte en kliché, så säg? Satiren gör sig dock mycket bättre i text än på film – om jag får säga mitt. På intet sätt är filmen för den skull misslyckad. Den är snarare “helt okej”, som jag sade ovan. Alan Arkin passar dugligt i huvudrollen som Yossarian, och vi ser även en del andra bekanta ansikten: Martin Sheen, Jon Voight och Orson Welles. Övriga kommentarer blir nog mest överflödiga. Helt enkelt briljant satir, som dock ter sig klarare i boken än i filmen.
Mongol (2007) är en trevlig verklighetsbaserad film om Genghis Khan. Inget man behöver höja till skyarna kanske, men inte heller något man behöver begråta. På det hela taget en trevlig och helt okej film. Pluspoäng för att man i filmen talar mongoliska.
Gongdong gyeongbi guyeok JSA (2000), förmodligen mer känd som “Joint Security Area”, är naturligtvis en bra film. Snudd på mycket bra, till och med. Men vad annat kan man vänta sig av denne mästerlige sydkoreanske regissör? Chan-wook Park är briljant. Det här vittnar om den briljans som senare skulle blomma ut. Dock vill jag inte kalla detta för ett mästerverk. Men en bra film är det i alla fall onekligen.
