Cineasten

Tim Minchin: So Live (2007) äger helt enkelt. Ja, att jag skulle säga det var väl inte så förvånande? Passar mig som handen i handsken. Mer, mer, mer!

Ready For This? (2008) äger helt enkelt. Vad mer att säga? Tim Minchin är fantastisk. Mer av den här varan!

This Is It (2009) får man nog bedöma som en ganska meningslös film, egentligen. Fansen tycker säkert den var intressant, men i övrigt erbjuder den inte direkt något nytt eller så. Det här känns mest som ett försök att mjölka några sista kronor ur Michael Jackson från andra sidan graven.

HIStory World Tour (1997) såg man en del av vid tillfälle. Det har ju sänts en massa saker efter att stjärnan dog för några dagar sedan. Jag är förstås inget stort fan av Michael Jackson, så jag kan inte påstå att nyheten om hans död var mer än oväntad, och kanske lite surrealistisk. Den här konserten såg jag faktiskt på teve när den först sändes för 12 år sedan, och jag överraskas av hur mycket jag minns av den. Ett par av låtarna är riktigt trevliga att se, men på det stora hela gör det inte så mycket för mig.

P.U.L.S.E. Live at Earls Court 20.10.94, London (1994) sågs om… igen. Kanske för tredje eller fjärde gången? Jag vet faktiskt inte riktigt hur många gånger jag sett konserten innan, men ett flertal gånger är det i alla fall. Pink Floyd imponerar, både genom musik och genom ljusshow. Antar att de fick en saftig elräkning! Av alla möjliga konserter, hade jag nog allra helst besökt denna.

Steve Vai - Visual Sound Theories (2007) hade jag sett klipp av förut, men det var ändå intressant att se konserten i dess helhet nu. Jag är en stor beundrare av vår virtuos, och sitter som naglad framför bildrutan när han spelar. Han älskar lidelsefullt (med) varje minsta ton, och varför inte? När vår virtuos ger upphov till dem, är de värda att älskas (med). Underbart att se denna orgie av toner mellan gitarr och orkester.

Shine a Light (2008) är snarare en konsert än en dokumentär. Med vilka? The Rolling Stones. Av vem? Martin Scorsese. Jag är egentligen inget fan av bandet. Jag ogillar dem inte, men har aldrig heller fastnat för dem. Däremot gillar jag Scorseses filmer, och var nyfiken på hur detta blev. I slutändan vet jag inte om hans kunskaper var så utmärkande här. Vem som helst hade kunnat göra filmen. Men den är fortfarande trevlig, och fans av musiken lär uppskatta det hela långt mycket mer än jag själv gjorde.

Metallica - Rock am Ring (2008) sågs av en anledning eller en annan. Jo, det förstås. Jag har alltid gillat bandets musik, och jag har sett de flesta konserter av dem som finns att få tag på. Men det här är däremot inte en av de bättre konserterna. Dock fortfarande bra musik, naturligtvis.

A Tribute to Stevie Ray Vaughan (1996) var rolig att se, och jag undrar lite över varför jag inte sett den förut? Det här är något jag borde ha sett för fem år sedan eller så, när jag var som mest intresserad, och när jag lyssnade som mest på just SRV. Det här är något så finurligt som en hyllningskonsert till Stevie Ray Vaughan, hållen av musiker sämre än honom själv. Ja, om vi skall vara oförblommerat uppriktiga, alltså. Och det skall vi väl? Roligt att se, hur som helst.

Jag hade sett delar av Rammstein: Live aus Berlin (1999) förut, och det är förstås en mycket trevligt konsert av ett mycket trevligt band. Det är ju inte utan att man i efterhand får “Du riechst so gut” på hjärnan. Jag skall inte breda ut mig så mycket om en konsert sådär; vi har alla hört bandet och vet vad det rör sig om, åtminstone mellan tummen och pekfingret. Antingen gillar man det, eller också gör man det inte. Själv gillar jag det en hel del.