Whatever Works (2009) är den nya filmen av Woody Allen. Jag har sett alla hans produktioner, med ett par få undantag, och det här är riktigt bra. Kanske är det en av hans allra bästa filmer, åtminstone i mitt tycke. Smått briljant. Jag skall bli som Boris när jag blir stor. F.ö. biroll av Patricia Clarkson.
Stan Helsing (2009) är tyvärr inte en bra film på något plan. Att den skulle vara löjlig förstod jag, men några garv kunde den ändå bjuda på? Icke. Det är kort och gott en trist film, som man gör bäst i att glömma bort. Det enda den har att locka med är lättklädda kvinnor. Och det vet den om, för det är just det elementet som fokuseras på rakt igenom. Tyvärr en besvikelse. Trots att Leslie Nielsen av någon anledning fortsätter medverka i dem.
Super Capers (2009) är naturligtvis en dålig film, men den är lättkollad, och passade därför bra när jag var trött och ville “slippa tänka”. Mer behövs nog inte sägas. Roller av bl.a. Michael Rooker och Jon Polito.
Brüno (2009) kan man säga mycket om. Den är stundom pinsam, men stundom också väldigt rolig. På det hela taget en skoj film, så jag får väl vara nöjd. Man får ungefär vad man väntar sig – när Sacha Baron Cohen levererar. På gott och ont, förstås. Men de flesta verkar gilla hans karaktärer, och jag är inte sämre själv.
Kung Pow: Enter the Fist (2002) är utan tvivel en kultkomedi. Jag har sett den många gånger, och i stort sett memorerat replikerna. Och varför inte? Det här är något av en favoritkomedi; jag vet att många kan säga detsamma. Steve Oedekerk kan sin sak. Nu väntar man bara (fortfarande) på uppföljaren!
Orgazmo (1997) är rolig på många olika plan, och den fungerar, även efter många tittningar. Hur många gånger jag sett den här filmen vete tusan, men många är det i alla fall! Satir såsom endast Matt Stone och Tray Parker kan leverera den – och en biroll av Ron Jeremy förstärker såklart bara detta.
EuroTrip (2004) har jag sett fler gånger än jag kan minnas. Varje scen och varje replik är memorerad, åtminstone halvdant. Så var det med det! En favoritkomedi skulle man kanske kunna säga. Roller av bland andra Matt Damon, Vinnie Jones, Lucy Lawless och Jeffrey Tambor.
Deuce Bigalow: European Gigolo (2005) har jag sett många gånger tidigare; nu alltså ännu en. Jag tycker fortfarande att det här är en rätt charmig komedi, som fått oförtjänt långt betyg på IMDb. Nåja… Roller av bland andra Rob Schneider, Eddie Griffin, och ett litet okrediterat framträdande av Adam Sandler.
San wa (2005) är kanske mer känd under den engelska titeln “The Myth”. Jag tycker mest att den är rörig. Den blandar samman många genre och går på gränsen mellan saga, verklighet och futurism. Kanske låter det intressant, men det är det tyvärr inte. Mitt intryck är förvirrat, ehuru trevlig huvudroll av Jackie Chan.
Land of the Lost (2009) var väl ändå ungefär så cheesy och dåligt gjord som en storsatsning kan bli. Det kanske fungerar för de riktigt unga tittarna, men inför ett kritiskt öga faller det platt. Nåja. Huvudroll av Will Ferrell.
