Magnus Betnér – Tal till nationen (2009) är en hyfsat rolig ståupprutin, men jag tycker fortfarande att Betnér är rapp i truten snarare än rolig. Inget ont i att vara det förstås. Det här är inte riktigt min grej, men det är ändå ganska bra. Det börjar arta sig för killen!
Scott Pilgrim vs. the World (2010) är definitivt udda. Och den har på sätt och vis sin charm. I alla fall är det inte en film man glömmer att man såg en timme senare. Samtidigt har jag svårt för den. Jag tycker det finns för stora slumpartade moment; till slut känns hela filmen kaotisk. Inte uselt alltså, men… nä. Ingen favoritfilm. Roller av bl.a. Michael Cera och Thomas Jane.
Vampires Suck (2010) är i och för sig ingen bra film. Visst, med min lama humor får man sig några garv, men det gör ju inte att filmen är bra. Däremot är den bättre än originalfilmen. Ingen bedrift kanske, men ändock. Går att se.
The Other Guys (2010) är egentligen en löjlig film, men ändå är den roande, rentav riktigt rolig ibland. Eller så tyckte jag det, bara för att jag var full när jag såg den? Man vet aldrig… men jag tror den var rätt rolig. Roller av bland andra Samuel L. Jackson, Dwayne Johnson, Michael Keaton, Will Ferrell, Mark Wahlberg, Steve Coogan och Eva Mendes.
Pootie Tang (2001) är inte en speciellt bra film; det kan vi nog komma överens om. Ändå har jag, av någon anledning, sett den ganska många gånger. Och nu alltså ännu en. Skälen till det kan man undra över, men trots att filmen är dålig är den åtminstone lite udda och inte utan viss charm. Chris Rock i ett flertal roller.
I Love You Phillip Morris (2009) var onekligt mycket bra! Bättre än väntat. Man kan inte riktigt tro att den är baserad på verkliga händelser, eftersom den är så överdriven, men det är den alltså. Jim Carrey och Ewan McGregor gör bägge mycket bra roller här! Beröm. Belåtenhet. Gott så.
Kick-Ass (2010) var bättre än väntat faktiskt. Jag trodde det skulle vara en löjlig och sjukt överhypad komedi. Och visst är den väl lite löjlig också. För att inte tala om klichéartad. Men ändå. Den är riktigt underhållande när man kommer in i handlingen. Att den nu har plats nummer 146 bland IMDb:s topp 250 filmer är dock överdrivet. Någon plats på den listan förtjänar den inte; ändock rätt rolig och inget jag tycker man behöver spy galla över. Bäst är Nicolas Cage.
Stalag 17 (1953) är en bra film, och tillika en typisk Billy Wilder-komedi. Eller i varje fall ganska typisk. Jag tycker nästan det är lite osmakligt att göra humor av ett nazistiskt koncentrationsläger, och det måste ha varit ännu mer osmakligt ’53 när det hela ännu låg ganska färskt i minnet. Men nåväl – jag gillar filmen, och kan förstå att den har plats nummer 212 bland IMDb:s topp 250 filmer. Huvudroll av William Holden.
Dara O’Briain Talks Funny: Live in London (2008) är riktigt bra. Jag hade sett några klipp från showen förut, men nu såg jag hela grejen. Monologen om bluffmedicin är nog fortfarande bäst, men allt är bra. Gott!
Tim Minchin: So Live (2007) äger helt enkelt. Ja, att jag skulle säga det var väl inte så förvånande? Passar mig som handen i handsken. Mer, mer, mer!
