Cineasten

Where the Wild Things Are (2009) är en märklig film. Ärligt talat vet jag inte vad jag skall tycka om den. Fantasifull är den, såväl som originell och och ganska stämningsfull. Jag blir lite irriterad på dessa emotionellt störda djur ibland, men å andra sidan är det en rätt bra film. Kanske till och med riktigt bra. Jag får nog se om den någon gång, för att avgöra mitt omdöme definitivt. Roller och/eller röster av bland andra Catherine Keener, Mark Ruffalo, Paul Dano, Forest Whitaker och Chris Cooper.

Franklyn (2008) är skaplig… inte jättebra, men inte dålig heller. Ganska snyggt gjord. Och märklig – att begripa sig på handlingen är inte det enklaste. Jag tänker i och för sig inte klaga; det här går absolut att se. Roller av bland andra Eva Green och Ryan Phillippe.

San wa (2005) är kanske mer känd under den engelska titeln “The Myth”. Jag tycker mest att den är rörig. Den blandar samman många genre och går på gränsen mellan saga, verklighet och futurism. Kanske låter det intressant, men det är det tyvärr inte. Mitt intryck är förvirrat, ehuru trevlig huvudroll av Jackie Chan.

Land of the Lost (2009) var väl ändå ungefär så cheesy och dåligt gjord som en storsatsning kan bli. Det kanske fungerar för de riktigt unga tittarna, men inför ett kritiskt öga faller det platt. Nåja. Huvudroll av Will Ferrell.

Harry Potter and the Half-Blood Prince (2009) sågs i vanlig ordning på bio, och i vanlig ordning har jag inte läst böckerna. Någon jämförelse mellan bok och film kan det inte bli. Men med den här filmen är jag absolut nöjd. För en gångs skull händer avgörande saker, och en del scener är riktigt välgjorda och/eller roliga. Kanske har man gett lite väl mycket utrymme åt “snogging” och svartsjukedraman, men på det hela taget är det ju en trevlig film. Ungefär som föregångarna; jag kan inte riktigt jämföra dem sinsemellan (förutom att den första filmen är mindre välgjord än de därpå följande). Nåväl! – den sjätte filmen i serien är sedd. Många kända skådespelare ser vi naturligtvis framför kameran, och bland dem: Daniel Radcliffe, Michael Gambon, Jim Broadbent, Rupert Grint, Emma Watson, Helena Bonham Carter, Timothy Spall, Alan Rickman, Robbie Coltrane, Warwick Davis och David Thewlis. Ett stort gäng!

Moonwalker (1988) var lite skoj att se om, men ärligt talat – en särskilt bra film är det inte, låt vara en klassiker. Det här är mest Michael Jackson som gör ett tribut till sig själv – och varför inte? Det går än idag hem hos hans fans, kanske särskilt sedan hans död för några tio dagar sedan. Själv tycker jag det här kan vara lite småskoj att se, någon gång per decennium. Rolig biroll av Joe Pesci dock.

Ladyhawke (1985) är barnslig, om än smått underhållande i dess barnslighet. Välgjord är den knappast, vilket förstärker intrycket av barnslighet. Även om det inte är en särskilt bra film, är den på något vis roande. Lättsam underhållning kan man kanske kalla det. Roller av bland andra Matthew Broderick, Rutger Hauer och Michelle Pfeiffer.

Butterfly Effect: Revelation (2009) är knappast en bra film. Första filmen i serien är bra, den andra är okej, den tredje – alltså denna – snuddar vid att vara dålig. Har man inte sett föregångarna kommer man inte begripa ett dugg av detta. Handlingen är tunn, och framför allt trist. Det här har ju redan gjorts. Varför upprepa samma sak, men mycket sämre? Nej, jag har inget särskilt positivt att säga tyvärr. Men det är väl symmetriskt och fint att ha sett alla tre filmer i serien, antar jag…

The Spirit (2008) var – som väntat – ingen höjdarrulle. Vill man vara snäll kan man peka på vissa kvaliteter, som till exempel den lagom hysteriska naziscenen. Men det var nog enda gången jag kände mig road av filmen! Det grafiska säger mig inte så mycket när substansen brister, och dessa ändlösa töntrepliker gör att jag bara vill stänga av. Men okej, det är inte en usel film. Emellertid är den inte heller särskilt bra, med andra ord som väntat. Roller av bland andra Eva Mendes, Samuel L. Jackson, Scarlett Johansson och Paz Vega.

Legend (1985) hade jag sett delar av förut, så jag struntade i att se den i dess helhet nu. Och varför skulle jag? Det här är riktigt barnslig film. En vuxen människa kan svårligen få ut något av detta. Ja, förutom att skratta lite åt Tom Cruise och Tim Curry i sina respektive roller. Utöver detta skratt, som angränsar hånskrattet, ser jag ingen som helst behållning för den vuxne tittaren. Trots regi av Ridley Scott.