Casper (1995) är förstås en ganska dålig film, men den fungerade att se medan man diskade och gjorde annat. Någon särskilt bra film hade jag inte väntat mig. Det känns lite konstigt att inte redan ha sett denna… men, nåväl. Den är ungefär vad den tecknade serien är. Inte särskilt imponerande alls. Roller av bland andra Eric Idle, Christina Ricci, Bill Pullman och Dan Aykroyd.
Nim’s Island (2008) är en anskrämlig film, trots att jag hade vissa små förhoppningar på den. Det här är familjeäventyr av det absolut värsta slaget. Tyvärr lyckas jag inte se något bra med detta alls. Medverkar gör bland andra Jodie Foster och Gerard Butler.
Secondhand Lions (2003) har fått relativt högt betyg på IMDb, men varför begriper jag inte. Det här är ju en tämligen medelmåttig film. Har den ens en faktisk handling? Vilken är dess mening? Tja, inte har jag några bra svar på de frågorna i alla fall. Michael Caine har gjort bättre roller får man lugnt påstå. Robert Duvall är bra, men det hjälper ju inte filmens helhet särskilt mycket. Och Haley Joel Osment har väl inte gjort en enda betydande roll sedan den här filmen kom ut. Nej, detta måste jag påstå vara medelmåttigt.
Speed Racer (2008) är något jag vill tycka om. Men oavsett hur mycket jag vill det, så förmår jag inte gillande. Jag tycker faktiskt att det här är rätt medelmåttigt. Visserligen är filmen udda och innovativ rent visuellt, men den lämnar mycket att önska i mån av substans. Det här bör ses som ren och skär – och kanske lite barnslig – underhållning. Ärligt talat kan bröderna Wachowski göra bättre film. Emile Hirsch fungerar väl med nöd och näppe i dess huvudroll, och John Goodman är ovanligt blek. Susan Sarandon är anonym, och det är även Christina Ricci, även om hon är snygg. Matthew Fox fungerar väl, antar jag. Nej, så mycket gott kan jag inte säga om det här. Men det fungerar väl lite halvdant, så länge man bara ser det som en simpel dussinfilm. Vilket det i mina ögon är.
The Water Horse: Legend of the Deep (2007) är väl tekniskt sett välgjord på alla fronter, även om substansen kanske sviker emellanåt. Det betyder dock inte att jag är ogenerat och förbehållslöst positiv. Tvärtom, faktiskt. Jag underhålls inte, och jag stör mig på det klichéaktigt barnsliga i stämningen. Därför kan jag inte riktigt säga något gott om den, samtidigt som jag inte heller kan komma med någon allvarlig dräpande kritik. Biroll av Brian Cox, och vad har hänt med Emily Watson tro? Har hon bara gått upp lite i vikt, eller är det något mer som förändrats? Jag kan inte riktigt sätta fingret på det.
Världens bästa Karlsson (1974) hade jag inte sett sedan jag var liten, så det var väl lite roligt att se den igen. Det är förstås inget särskilt med det här i sig. Det är barndomsminnen helt enkelt. Skulle jag inte ha sett filmen som barn, då hade det här varit slöseri med tid alldeles. Men nåja – roligt ur nostalgiskt perspektiv i alla fall.
Enchanted (2007) var inte en film jag uppskattade. Den är töntig och barnslig och klichébaserad och… ja, det mesta är fel med den. Jag kommer inte på en enda sak att berömma den för. Kanske tycker man om det här om man är barn, men för en vuxen människa… tycks filmen mig mest pinsam. Trots roller av exempelvis James Marsden, Susan Sarandon och Timothy Spall. Varför folk tycks gilla det här, det begriper jag inte alls.
Bröderna Lejonhjärta (1977) hade jag inte sett sedan jag var liten, så visst var det lite skoj att se om den. Min flickvän hade heller inte sett den alls, så det var ju ytterligare ett incitament. Jag behöver väl inte säga så mycket om det här, antar jag. Vi vet väl alla vad det är, ändå. Och visst är det rätt skoj för att vara en trettio år gammal svensk film.
The Spiderwick Chronicles (2008) var ju inte så bra i mina ögon. Den representerar en form av simpel och barnslig fantasy som jag inte lyckas smälta. Ja, även om den förstås tekniskt sett är välgjord, och även om den säkert går hem hos de yngre tittarna. För egen del känner jag det som att jag övergav sådana här saker för många år sedan. I huvudrollen ser vi en synnerligen tippad Freddie Highmore, och i biroller de synnerligen otippade Nick Nolte och Martin Short. Även David Strathairn är kanske inte helt väntad i en film som denna. Men nåja, det jag kritiserar är att filmen inte sätter något nytt på bordet. Den är snarare så klichéaktig som en film kan bli, i stort sett. Att den till yttermera förvisso är barnslig må vara hänt. Det innebär bara att jag inte är rätt tittare för den.
Att se Matilda (1996) väckte minnen. När jag gick i mellanstadiet läste vår lärare ibland högt ur den här boken av Roald Dahl. Detta var runt samma tid som filmen spelades in, så det är ju ett tag sedan. Jag hade glömt bort större delen av handlingen, så det var faktiskt jättekul att känna igen saker och ting på nytt. Lustigt nog kände jag inte till filmen förrän nyligen, annars hade jag sett den förut. Min flickväns syster sade att den var jättedålig, men det instämmer jag inte i. Man får ju ta det för vad det är – en barnslig men fantasifull saga. Även om det här inte är en särskilt bra film, är det nog ungefär så bra det blir. Jag tyckte i alla fall att det var kul mot bakgrund av det redan nämnda. Regi och biroll av Danny DeVito. Liten “uncredited” biroll av Jon Lovitz.
