Anita – ur en tonårsflickas dagbok (1973) är ett exempel på något som var populärt i Sverige runt dess tid: film med och om nakenhet och sex (ofta i form av gladporr, men så är icke fallet här). Jag hade sett filmen förut för… sju år sedan eller något sådant. Jag fick för mig att det skulle kunna vara roligt med ett återseende, och det var det faktiskt. Även om jag inte på något sätt vill påstå att filmen är särskilt bra, så har den något särskilt över sig. Dels är det en gammal svensk film om nymfomani. Dels är det en gammal svensk film om nymfomani med nakna kvinnor. Men framför allt: det är en gammal svensk film om nymfomani med nakna kvinnor och med Stellan Skarsgård i biroll. Mot den bakgrunden tror jag att de flesta kan uppleva något slags fascination inför det här.
Archive for the 'Erotik' Category
Marina Vice (1985) såg jag bara delar av nu. Men vad är detta? Jo, det är en porrfilm. Närmare bestämt: det är den första riktiga porrfilm som jag någonsin tittade på. Det var faktiskt ganska intressant att återse filmen nu, av den anledningen. Dock är det vare sig bra film eller bra pornografi, om sanningen skall fram. Låt vara att huvudrollen görs av John Holmes.
The Image (1975) är inget för den genomsnittlige tittaren. Det är inte heller något för mig – som det visade sig. Jag tycker inte att det här är bra film. Det är ärligt talat det rakt motsatta: tämligen dålig film. Å andra sidan är den något så ovanligt och magstarkt, som en pornografisk relationspsykologisk drama. Det är ännu mera ovanlig i så måtto att den innehåller explicita skildringar av BDSM; alltifrån piskning till smisk till fotfetischism (och ju fler företeelser jag nämner, desto fler kommer läsa det här inlägget). Det är inte det att jag blir stött av pornografi eller sadomasochism. Ibland tvärtom. Men det här tycks mig billigt och oattraktivt gjort, både med avseende på sexscenerna och med avseende på kinematografin i dess helhet. Jag är alltså inte imponerad.
Jimi Hendrix – The Sex Tape (2008) var jag bara tvungen att se. Kalla mig osmaklig, och det kanske jag också är, men det här utövade en liten lockelse. Inte på ett sexuellt plan förstås. Men på ett sensationellt. Att hitta en gammal privatinspelad sexfilm med Jimi Hendrix när han umgås med två tjejer – det är ju faktiskt lite häftigt. Dessutom är det här en dokumentär snarare än en porrfilm; det är i princip två av hans gamla bekanta som pratar om filmen, och som har möjlighet att identifiera den något otydlige Hendrix framför kameran. (Tyvärr finns ingen IMDb-länk just nu, men det kanske kan tillkomma vid ett senare skede.)
Quills (2000) har tillhört mina favoritfilmer, alltsedan jag först såg den (vilket bör ha varit år 2003). Manuset är underbart vackert skrivet, och Geoffrey Rush gör en av sina absolut bästa roller som markisen som inte var markis, dvs. som provokatören de Sade. Vi bör dock vara införstådda med att det är en högst fiktiv de Sade vi får se, och att historian som sådan bara har med verkligheten att göra på ytan. Jag har läst en flera böcker både av och om de Sade, så jag känner mig tämligen kunnig på ämnet, även om jag förstås inte är någon expert. När vi väl förlikar oss med att detta är ett fiktivt personporträtt, då kan vi börja njuta av den. Vi skall också njuta av Kate Winslet och Joaquin Phoenix och Michael Caine som alla gör mycket bra ifrån sig. Mästerligt!
Secretary (2002) tillhör en av mina absoluta favoritfilmer. Jag har sett den väldigt många gånger, och dessutom låtit den utgöra förspel en handfull gånger – med goda resultat. Framför allt är det här en film som porträtterar BDSM utan att förlöjliga, även om den har glimten i ögat. Dessutom är den väldigt romantisk. Av alla filmer som har med ämnet BDSM att göra, är denna överlägset bäst. Både James Spader och Maggie Gyllenhaal gör sina bästa roller här – i min mening.
Exit to Eden (1994) hade jag tidigare sett delar av, men nu har jag sett den i dess helhet. Boken av Anne Rice har jag inte läst, men enligt uppgift skall den vara mycket bättre än filmen. Det får man väl hoppas! Det här är nämligen inte en bra film. Vad som gör den lite särskild är absolut inte mästerlig regi eller bra agerande. Det är på själva ämnet som det ankommer. Ämnet är BDSM-sex. Sådana “mainstream”-filmer är i högsta grad begränsade till antalet, vilket gör att många “avvikare” söker sig till just detta. Men varför? Filmen driver gäck med BDSM och har knappast något att bjuda på, ens ur det avseendet. Helt enkelt en kass film på alla sätt och vis, men jag antar att det kan fungera som ströunderhållning. Roller av bland andra Rosie O’Donnell och Dan Aykroyd.
Fanny Hill (2007) är en underbar filmatisering av BBC, som naturligtvis bygger på den klassiska erotiska romanen av John Cleland. Den stammar från mitten av 1700-talet, så man kan ju tänka sig hur chockerande detta var på den tiden. Jag har läst boken själv – för runt fyra år sedan skall tilläggas – och det var således extra charmigt att åter bekanta mig med handlingen. Det här är en smakfull och ganska gripande version. Rebecca Night är mycket söt i dess huvudroll, och hon påminner faktiskt lite om min egen flickvän till utseendet (men kanske desto mindre till sättet och livsvalen förstås). Endast beröm!
Il Portiere di notte (1974) var väl en sådan där film jag var tvungen att se, förr eller senare. Kanske mer känd under den engelska titeln “The Night Porter”. Jag vill inte påstå att det här är en särskilt bra film, men dekadens i nazimiljö är väl ett nästan oemotståndligt koncept? Det är det. Men filmen gör inte konceptet rättvisa, för den är tröttsam och egentligen ganska andefattig när allt kommer kring. En recensent på IMDb skrev följande:
Many people have thought this was a loathsome one, and I can’t blame them. When I saw this movie for the first time, it left a depressive and nauseating feeling. But I cannot agree that this is barely “nazi sexploitation” sleaze. In fact, “The Night Porter” is a perfect psychological study of masochism. And masochism is not cheap sleaze, it is a terrible addiction that even basically “normal” people can get trapped into, even though they know it will destroy them. Very much like drug addiction.
Jag vill förvisso poängtera att inte all masochism behöver vara destruktiv, men okej, det kan vi lämna därhän. Filmen är allt detta, men den är inte för den skull så värst bra.
Shortbus (2006) blev väl tvungen att ses förr eller senare, helt enkelt. Jag tvekade länge, och det på goda grunder. Visst har filmen lite charm, och visst lyckas den förmodligen provocera de allra flesta. Men jag tycker inte om den. Jag befinner mig inte på samma nivå som den. Missförstå mig rätt, som man brukar säga. Jag ogillar verkligen tramsig prydhet där sex betraktas som “elefanten i rummet”, som alla vet är där men som ingen vill låtsas om. Problemet är att det här inte är en film där man börjat prata om den där elefanten. Det här är elefanten. En massa sex och konstifika stereptypa personer som gör ännu mer konstifikt stereotypa saker, men ingen handling som motiverar det. Sexet är handlingen, och sådan avsaknad av djup hör hemma i regelrätta porrfilmer. Jag kan inte annat än skaka på huvudet, och sucka åt hur människor blåser upp sex till den grad att det utesluter allt annat. Filmer som avdramatiserar sex uppskattas, men detta är inte en sådan film. Tvärtom.
