Ghost Town (2008) är väl ganska medioker, ändå? Den lyckas inte bygga upp något särskilt intresse, och verkar bestå av mer klichéer än något annat. Rätt lamt, alltså. Dock biroll av Greg Kinnear, som brukar kunna vara bra, men som här känns hur anonym som helst.
Vicky Cristina Barcelona (2008) är en bra film. Till och med en av Woody Allens bättre filmer på sistone. Det borde väl jag veta? Jag har ju sett alla hans verk. Mycket charmig och förvånansvärt intressant produktion, som lyckas vara orginell trots alla klichéer. Även bra prestationer av samtliga skådespelare. Bland dem: Scarlett Johansson, Javier Bardem, Penélope Cruz och Patricia Clarkson. Att jag personligen har lite svårt för Cruz må vara en bisak. Det här är bra – och absolut sevärt.
My Best Friend’s Girl (2008) är en dålig film. Varför fick jag ens för mig att vilja se den? Klavertramp. Dane Cook, Kate Hudson, Alec Baldwin och Jason Biggs.
Rocket Science (2007) är en rätt bra och lite udda film. Kanske inget att bli överdrivet entusiastisk över, men fortfarande har den något speciellt, som höjer den över medelmåttans träskmarker. Framför allt är det stämningen som är udda; för huvudpersonen är det onekligen “raketforskning” att debattera. Nåväl. Liten biroll av Jonah Hill.
Just Like Heaven (2005) sågs till sist, efter att jag undvikit den i ett par år. Som väntat ganska medioker film, men visst, jag har ju sett sämre. Och som underhållning betraktad fungerar den väl – även om den nog riktar sig främst till den kvinnliga publiken (är jag fördomsfull nog att anta). Reese Witherspoon i huvudroll, och Mark Ruffalo i biroll. De passar väl rätt bra i sina respektive karaktärer, antar jag. Biroll av Jon Heder piggar upp.
Definitely, Maybe (2008) är ju charmig och söt – det får man medge. Helt okej film, trots att genren sällan tilltalar mig. Ryan Reynolds passar förstås utmärkt i huvudrollen, och i sådana här roller över huvud taget. Vi ser även t.ex. Elizabeth Banks, Isla Fisher, Rachel Weisz och Kevin Kline framför kameran. Alltså: helt okej film, åtminstone i förhållande till dess genre.
As Good as It Gets (1997) är en briljant film, och jag vet inte varför jag undlåtit att se den tidigare. Ärligt talat trodde jag mig redan ha sett den. Jack Nicholson förtjänar onekligen sin Oscar för huvudrollen. Han gör den maniske och socialt handikappade Melvin Udall mycket trovärdig. Hur ofta ser man en romantisk dramakomedi som inte består av mer klichéer än något annat? Sällan, får medges. Här lyckas man undvika alla uppenbara klichéer, och relationen mellan Udall och Connelly är naturligtvis dömd på förhand. Jag vet det. Du vet det förmodligen. Men de vet det inte själva, och vi får aldrig se dem komma till insikt. Helen Hunt passar fint i sin roll, och det gör även Greg Kinnear, som den homosexuelle konstnären. Cuba Gooding Jr. känns måhända lite malplacerad i sin karaktär, men det är inget allvarligt. Helt enkelt en fantastiskt välgjord och väl skådespelad film. Trovärdig och varm och engagerande. Kanske inte en verklig favoritfilm, men definitivt imponerande verk.
Metroland (1997) ville jag egentligen se av ett enda skäl: huvudrollen spelas av Christian Bale. Å andra sidan måste man erkänna, att detta i sig inte borgar för kvalitet. Ej heller borgar Emily Watson för kvalitet. Detta är nämligen en tämligen medioker film, även om den också har viss charm. Huvudsaken är att jag sett ännu en Bale-film. Allt annat är sekundärt, inklusive upplevelsen av filmen.
About a Boy (2002) anses tydligen vara en ganska bra film. Själv ser jag den först nu, och håller inte riktigt med. Visst har filmen charm, men det är ändå något av en dussinfilm. Dålig är den inte, men jag ser inget speciellt bra med den heller. Viss charm och viss underhållning, men mer än så hittar jag inte. Hugh Grant passar dock bra i huvudrollen. I biroller ser vi bland andra Toni Collette och Rachel Weisz.
Election (1999) verkar vara en allmänt uppskattad film. Själv begriper jag inte vad som skulle vara så särskilt bra med den. Den är okej, vare sig mer eller mindre. Att se den som samhällskritisk är, i min mening, att greppa efter väl små halmstrån. Huvudroll av Matthew Broderick och biroll av Reese Witherspoon. Okej alltså. Bara okej.
