Cineasten

G – som i gemenskap (1983) hade jag faktiskt inte sett förut, men det var kul att göra det efter att ha blivit tipsad av Kupé. Extra roligt att känna igen sig i Stockholmsmiljöerna, två år före min egen födelse.

Das weiße Band – Eine deutsche Kindergeschichte (2009) var som väntat en välgjord och bra film. Ett gripande hantverk som definitivt förtjänar att ses! Rekommenderar den absolut. Internationell titel The White Ribbon.

Tôkyô monogatari (1953) betraktas ofta som ett mästerverk, och ligger dessutom på IMDb:s topp 250-lista. På plats 242 för att vara exakt. Egentligen var det väl främst därför jag såg filmen. Svårbedömd. Jag har generellt svårt för asiatisk film, så jag kan inte säga att jag njöt av den, men jag kan väl se vad folk gillar. Kort sagt inte riktigt min typ av film ändå.

Atlas Shrugged: Part I (2011) har jag känt till sedan länge, från den stund ryktet började florera för några år sedan. Hade jag några direkta förväntningar? Nej. Eller jo. Jag förväntade mig något medelmåttigt i bästa fall och något uselt i värsta fall. Vad levererades? Något som trots allt är ganska bra. Jag orkar inte analysera filmen här; däremot mitt omdöme: en under omständigheterna rätt bra adaption av boken. Ser fram emot del två. Roller av bland andra Edi Gathegi, Jon Polito och Michael Lerner.

The Tree of Life (2011) är en vacker konstfilm. Jag gillade den mycket. Mer hinner jag inte skriva nu tyvärr. Regi av Terrence Malick och roller av bl.a. Brad Pitt och Sean Penn.

Drive (2011) är välgjord. Man lyckas göra väldigt mycket med väldigt lite, även om handlingen i sig varken är originell eller särskilt intressant. Detta är en stämningsfilm. Just nu ligger den på plats 107 bland IMDb:s topp 250 filmer. Överdrivet? Ja, det är klart. Men jag förstår varför folk gillar den, och jag gillar den själv också. Roller av bland andra Ryan Gosling och Ron Perlman.

You Will Meet a Tall Dark Stranger (2010) är inte direkt nysläppt nu, men jag glömde alldeles bort att se den när den kom ut. Misstag korrigerat! Woody Allen är en fantastisk filmskapare, och även om jag tycker det här är bra, är det inte på långa vägar så bra som det kunde vara. En bra film alltså, men jag glorifierar den inte. Roller av bland andra Anthony Hopkins, Naomi Watts, Josh Brolin och Antonio Banderas.

Melancholia (2011) har jag sett fram emot sedan lång tid. Lars von Trier har sagt sig vara den bäste nu levande regissören i världen, och kanske håller jag med honom. Han är fantastisk, och hans senaste film är det också. Helt underbar; direkt en favorit. Roller av bland andra Kirsten Dunst, Kiefer Sutherland, John Hurt, Alexander Skarsgård, Stellan Skarsgård och Udo Kier.

Apflickorna (2011) hade jag inte några direkta förhoppningar på. Jag såg den på bio med min flickvän, inte så mycket för filmen i sig som för biografen. Saga i Kalmar är nämligen Sveriges äldsta biograf i drift. Det var roligare än filmen; men filmen var inte heller usel. Bara inte så trovärdig eller engagerande. Jag gillar filmer som penetrerar dysfunktionella människors mentala processer. Felet här är bara att den på sin höjd skrapar på ytan och utgår alltför tydligt från intuitiva stereotyper. Men nevertheless. Går att se.

The Conspirator (2010) är en välgjord och allmänbildande film, och man kan onekligen inte annat än att sympatisera med Frederick Aiken. Ärligt talat kände jag inte till hur rättsprocessen (eller frånvaron därav) gick till efter mordet på Lincoln. Alltså bra och bildande. Regi av Robert Redford, och roller av bland andra James McAvoy, Kevin Kline, Tom Wilkinson och Justin Long.