Nietzsche and the Nazis (2006) var en ganska intressant film. Eller kanske snarare föreläsning, av Stephen Hicks som f.ö. verkar vettig. På omkring 180 minuter blir det aldrig ointressant, och det får Hicks pluspoäng för. Möjligen är klippningen en smula ogenomtänkt ibland. Innehållet är dock bra.
It Might Get Loud (2008) var inte riktigt vad jag trodde, utan något ganska ointressat för mig. Så den här lilla dokumentären passerar ganska obemärkt förbi.
This Is It (2009) får man nog bedöma som en ganska meningslös film, egentligen. Fansen tycker säkert den var intressant, men i övrigt erbjuder den inte direkt något nytt eller så. Det här känns mest som ett försök att mjölka några sista kronor ur Michael Jackson från andra sidan graven.
Capitalism: A Love Story (2009) är den nya filmen av Michael Moore, där han visar hur hemskt det är att folk profiterar på att andra dör, och därmed profiterar på det. Vad smart. Naturligtvis visste jag vad jag gav mig in på, och naturligtvis motsvarar Moore förväntningarna. Helt enkelt en visuell pekoral. Och den mest passande reaktion jag har att erbjuda är: “lol, wut?”
Money as Debt II (2009) är en hyfsad uppföljare på en hyfsad föregångare. Bägge filmer har en del brister, men de är huvudsakligen både pedagogiska, vettiga och en smula underhållande. Duger skapligt som introduktioner till hur fiatvalutesystemet fungerar.
Western Philosophy (2002) är en dokumentär i tre delar, från Platon till Jean-Paul Sartre. Så tokig är den inte, men också väldigt snäv, och undviker i allmänhet det mest väsentliga hos respektive tänkare. Med det får man nöja sig. En skaplig film, men inte mer än det.
1200 miljarder (2006) är en rätt rolig såväl som intressant dokumentär. Jag har haft den i min ägo sedan den var ny, och nu har jag sett den för kanske tredje eller fjärde gången. Den har blivit något utav en klassiker i liberala kretsar, inte helt utan förtjänst! Gott så.
Trinity and Beyond (1995) var väl en okej dokumentär. Den hade kunnat göras bättre, men å andra sidan är det onödigt att klaga. Min enda egentliga kritik är att filmen inte går in på det väsentliga bakom kärnvapentesterna; man nöjer sig med att visa svampmolnens dramatiska effekter. Nåväl! Berättarröst av William Shatner.
Roger & Me (1989) är debutfilmen av Michael Moore. Varför se det här? Tja, det kan man ju undra. Min ursäkt är att jag var nyfiken och hade lite tid över. Även om det inte är en bra ursäkt, så blir det nog också svårt att hitta en bättre. För en bra film är det ingalunda. Bara samma vinklade smetiga trams som Moore blivit känd för.
Particle Physics for Non-Physicists: A Tour of the Microcosmos (2003) är en intressant föreläsning om 24 avsnitt à 12 timmar. Steven Pollock talar enkelt om ett komplext ämne, eller i alla fall så enkelt som är möjligt. Jag lärde mig en hel del, även om jag knappast lyckades begripa allt. På det hela taget en mycket trevlig föreläsning, som kan rekommenderas för vilken intresserad person som helst, med eller utan förkunskaper.
