Eminem: Diamonds and Pearls (2009) är en helt okej dokumentär, med ett par uppenbara brister. T.ex. medverkar inte Eminem själv i den, utan man har fått hålla sig med gamla klipp. En annan brist är att filmen inte nämner Relapse, trots att skivan släpptes samma år som filmen, och trots att det var E:s första album på år. Men nåväl, en okej dokumentär är det ändå.
The Case for Israel (2009) var en mycket bra film! Precis vad jag var ute efter; filmen reser många goda poänger. Gott!
Israel: Birth of a Nation (1996) var inte riktigt vad jag var ute efter. Jag ville ha något lite mer översiktligt, medan den här filmen koncentrerar sig på detaljskeenden med intervjuer o.dyl. Nåväl.
Överdos – den kommande finanskrisen (2010) har folk tjatat om i flera månader. Igår hade den premiär på teve, och idag kunde man se den på nätet (för närvarande länk här). Sagt och gjort. Den var ungefär som jag väntat mig, inte minst eftersom jag läst boken, d.v.s. En perfekt storm av Norberg. Förvisso bra. Det här behöver sägas, och det är utan tvivel att ännu en lågkonjunktur står på tur. Den kommer vara djupare än förra gången. Som man säger i filmen: Staten kan rädda bankerna, men vem skall rädda staten? Å andra sidan är allt detta gamla nyheter för just mig, så därför känns det hela som upprepning. Egentligen var det inget som jag behövde lägga ner ca 45 min på att se.
Noord-Korea (2001) är en dokumentär om gissa-vad, med den engelska titeln “Welcome to North Korea”. Intressant och tragisk och lite komisk på samma gång. Kan ses online här.
Children of the Secret State (2000) är en hyfsat magstark och rätt intressant film om svälten i Nordkorea – ett lika fascinerande som skäckinjagande land. Dokumentären kan ses online här.
Rock n Roll Nerd (2008) var riktigt intressant; jag satt som klistrad från början till slut. Ja, det här är alltså en dokumentär om Tim Minchin, “from the edge of obscurity to the verge of celebrity”. Oerhört personlig och likaledes fascinerande. En personlig hjälte, onekligen.
Nietzsche and the Nazis (2006) var en ganska intressant film. Eller kanske snarare föreläsning, av Stephen Hicks som f.ö. verkar vettig. På omkring 180 minuter blir det aldrig ointressant, och det får Hicks pluspoäng för. Möjligen är klippningen en smula ogenomtänkt ibland. Innehållet är dock bra.
It Might Get Loud (2008) var inte riktigt vad jag trodde, utan något ganska ointressat för mig. Så den här lilla dokumentären passerar ganska obemärkt förbi.
This Is It (2009) får man nog bedöma som en ganska meningslös film, egentligen. Fansen tycker säkert den var intressant, men i övrigt erbjuder den inte direkt något nytt eller så. Det här känns mest som ett försök att mjölka några sista kronor ur Michael Jackson från andra sidan graven.
