Cineasten

Charlie’s Angels (2000) har nu setts i dess helhet. Tidigare hade jag bara sett några få scener ur den. Men jag tycker förstås att det här är dålig film. Många kan säkert hålla med mig om det, eller åtminstone möta mig halvvägs. Jag vet i alla fall ingen som tycker att det är här mästerligt. Vilket har sina orsaker. Vi ser dock väldigt många kända ansikten här, och bland dem:

*Cameron Diaz
*Drew Barrymore
*Lucy Liu
*Bill Murray
*Sam Rockwell
*Tim Curry
*Crispin Glover
*Luke Wilson
*Matt LeBlanc
*Tom Green
*LL Cool J

Ja, det där var väl en skaplig lista ändå? En skaplig lista på skapliga aktörer som tyvärr bildar en dålig film. Det här fungerar kanske att ha på i bakgrunden, i rent strötittarsyfte. Men man klarar sig kanske också lika bra utan det.

I Spy (2002) är fånig, men jag antar att den också är menad att vara det. (Om nu intention är ett rimligt försvar för fånighet, alltså.) Filmen blev en flopp när den kom ut, och jag kan faktiskt förstå varför. Det här är en stereotyp simpel actionkomedi där Eddie Murphy och Owen Wilson spelar sina respektive stereotypa roller. Det finns inga överraskningar och inget originellt. Måhända tycker man att det är underhållande om man inte har större krav än så, men det har jag, och tycker därför att det här är ganska… ja, fånigt helt enkelt. Dock ganska trevliga biroller av Malcolm McDowell och Gary Cole.

Batoru rowaiaru (2000) är förstås mer känd som “Battle Royale”. Jag såg den här filmen 2004, och nu har jag sett den för andra gången. Bra? Tja, jag är inte riktigt lika imponerad som många andra verkar vara. Somliga tycker till och med att det är en gripande film. Själv ser jag det närmast som en komedi. Och jag har faktiskt ärligen svårt att se något särledes mästerligt här. Men okej, visst, det är en bra film. Dock knappast någon favorit. Mer behöver förmodligen inte sägas, för man kan ju utgå från att alla redan sett detta. Om inte, så bör de göra det!

Tom yum goong (2005), kanske mer känd som “The Protector”, är framför allt komisk. Humorn är så subtil att man ibland inte vet om den är menad eller ej, men det måste den väl ändå vara. Jag och min vän Alex skrattade oss genom hela filmen åtminstone. Tom yum goong är förstås inte bara humor. Den har en hel del snygga kampscener och är fängslande i ett flertal avseenden. Jag vet inte vad andra tycker om det här, men själv är jag helt nöjd. Bra film!

Ong-bak (2003) är framför allt komisk. Humorn är så subtil att man ibland inte vet om den är menad eller ej, men det måste den väl ändå vara. Jag och min vän Alex skrattade oss genom hela filmen åtminstone. Ong-bak är förstås inte bara humor. Den har en hel del snygga kampscener och är fängslande i ett flertal avseenden. Jag vet inte vad andra tycker om det här, men själv är jag helt nöjd. Bra film!

Taxi 4 (2007) är en film utan taxi. Det är nog den här filmens största nackdel jämfört med dess tre föregångare: det finns i stort sett inga biljakter av det slag som gett filmerna deras namn. Över huvud taget är fyran mycket sämre än de tidigare tre. Uppenbarligen har man mjölkat den här kossan torr. Jag hoppas att det inte kommer en femma, eller att man åtminstone tänker till en gång extra i sådana fall. Det här faller platt, jämförelsevis.

Taxi 3 (2003) visar sig lika bra som föregångarna. Det är kanske en dödssynd att säga det, men jag tyckte faktiskt att det var den roligaste filmen i serien hittills. Visst är det kanske lite fånigt emellanåt, men det blir inte pinsamt eller övermåttligt barnsligt. På det hela taget har jag inget alls att klaga över. Det här är underhållande film. I vanlig ordning manus av Luc Besson, och en otippad liten roll av Sylvester Stallone.

Taxi 2 (2000) är inget att klaga på. Den håller ungefär samma kvalitet som ettan, och är gjord i samma stil. Jag behöver säkert inte breda ut mig så mycket, eftersom vi alla vet vad det rör sig om. Lättsmält underhållning, javisst, men filmen säljer sig inte som något annat. Trevlig film, och i vanlig ordning manus av Luc Besson.

Att förr eller senare se Taxi (1998) var väl ofrånkomligt. Lika ofrånkomligt blir det att se uppföljarna, vilket skall göras snart nog. För det här är ju bra film. Det vet vi alla, antar jag. Det är underhållande och charmigt, om än inte på något sätt mästerligt. Förklaringar torde vara överflödiga eftersom de flesta redan har sett åtminstone någon film ur serien. Manus står förstås Luc Besson för, vad det anbelangar.

Om Raising Arizona (1987) kan man svårligen säga något särskilt dåligt. Det är ju faktiskt en särskilt bra film, och därtill en typisk Coen-komedi. I huvudrollen ser vi en Nicolas Cage som är mer skarp än oftast annars, och som till och med gör en rolltolkning mycket olik hans övriga. Andra namn värda att nämnas är Holly Hunter, John Goodman, William Forsythe och Frances McDormand. Vad som gör den här filmen speciell är vad som gör alla av bröderna Coens komedier speciella. Den har en särskild humor och en särskild stämning, med särskilda karaktärer och särskilda omständigheter. Vi har väl alla sett åtminstone en eller två av Coens filmer, så man begriper säkert vad jag menar. Det är underhållning, och intelligent sådan. En fröjd att se.