Thursday (1998) var bättre än jag hade vågat hoppas på. Särskilt för att den är så gammal – ’98 fanns inte många filmer i det här stuket. Både underhållande och med sådan morbid humor som går hem hos mig. Förvisso inget mästerverk såklart, men ändå riktigt bra. Varför har den här filmen hamnat i skymundan egentligen? Nåväl – njutbar tittning! Roller av bland andra Thomas Jane, Aaron Eckhart och Mickey Rourke.
Tropic Thunder (2008) är, i mina ögon, vad man skulle kunna kalla för “en flopp”. Den är inte rolig, den är inte underhållande, den är inte intressant. Filmen tycks sakna substans alldeles. Jag såg klart den för bara ett par minuter sedan – men redan börjar jag glömma vad som hände! Med andra ord inget att hänga i granen. Synd, för jag hade faktiskt små förhoppningar här, åtminstone på att få lite god underhållning. Istället fick jag ingen behållning alls. Ben Stiller är ingen mästerlig regissör och skådespelare, men han har ju lyckats bättre än så här, på bägge områdena. Över huvud taget bleka prestationer av Robert Downey Jr., Jack Black, Steve Coogan, Nick Nolte, Matthew McConaughey, Tom Cruise, Mickey Rooney – och alla andra som har mindre eller större biroller här. Många kända namn, mycket publicitet, och förvånansvärt högt betyg på IMDb (7.7). Varför? Det här kan man lika gärna strunta i att se. Man har ändå glömt bort det, när eftertexterna rullat klart.
Postal (2007) – man får egentligen skylla sig själv om man ser den. Den är ju regisserad av Uwe Boll, en av de sämsta regissörerna i världen. Å andra sidan kunde jag inte hjälpa att vilja tillfredsställa min nyfikenhet här. Jag har ju spelat spelet i ett avlägset förflutet. Hur skulle spelet göra sig som film? Tja, inte särskilt bra i det här fallet. Det är inte en bra film, men det är lyckligtvis inte heller Bolls sämsta film. Kanske kan det här fungera som ren ströunderhållning, men då är jag också generös i min bedömning. Några bekanta ansikten ser vi. De tillhör bland andra J.K. Simmons, Seymour Cassel och Verne Troyer – som spelar sig själv.
Lethal Weapon 4 (1998) hade jag inte sett sedan den kom ut – för tio år sedan. En reprisering var väl motiverad. En förunderlig film är det dock på flera sätt. Mel Gibson och Danny Glover och Joe Pesci och Rene Russo – de repriserar alla sina tidigare roller. Men två nya stjärnskott har tillkommit i seriens sista del. En av dem är Chris Rock. Vad tusan gör han här? I en roll som denna? Mycket malplacerad skådis måste jag säga. Det andra är Jet Li, som känns minst lika malplacerad. Inte minst är slutscenen totalt sjuk, där Gibson och Glover slåss mot honom utan att bli ihjälslagna på studs. Li får underprestera mer i den scenen än han någonsin gjort på film, såvitt jag vet. Men nåja. Det är ju skaplig underhållning och man får nöja sig med det. Filmen säger sig inte bjuda på mer än så. Det är taget.
Lethal Weapon 3 (1992) är väl okej, men jag måste säga precis vad jag sade om tvåan när jag såg den igår: tyvärr minns man lite för mycket, för man har ju sett de här filmerna förut. Ändock på sätt och vis trevligt att reprisera dem. Det rör sig naturligtvis inte om mer än en helt vanlig snutkomedi, men lite underhållning har vi i alla fall för handen. Mel Gibson och Danny Glover och Joe Pesci repriserar sina roller. Rene Russo är däremot ny.
Lethal Weapon 2 (1989) är väl en rätt underhållande film om än inte alls originell, men jag märkte att jag mindes den lite väl bra. Trots att det säkert är tio år sedan jag såg den sist. Nåväl, ingen mening med att gråta över spilld mjölk, så att säga. Det här är inget som kan berömmas storartat på saklig basis, men det är faktiskt ganska underhållande film. Så man får väl se den för det positiva hellre än det negativa. Optimisten lever gladare! Mel Gibson, Danny Glover och Joe Pesci.
Wong Fei Hung: Chi tit gai dau neung gung (1993) bär också den lite mindre otympliga internationella titeln “Last Hero in China”. Det är en tramsig komedi som spelar över, både i mån av skådespeleri och i mån av kampart. Jet Li gör tyvärr inte mycket för att rädda filmen i dess huvudroll. Det här är en sådan film som man känner att man växte ifrån i mellanstadieåldern. Omdömet sätts därefter.
American Outlaws (2001) är inte direkt bra, men den lyckas ändå vara ganska underhållande. Som någon recensent också skrev på IMDB: “It’s not good, but it’s good fun.” Jag tror att det är en ganska rättvis bedömning, även om jag nu inte är så förtjust i western över huvud taget. Man måste dock charmas en smula av Colin Farrell i huvudrollen. Därutöver ser vi en del skådisar som ofta brukar ha biroller eller huvudroller i ganska oviktiga eller dåliga filmer. Jag tänker då på Scott Caan, Kathy Bates, Timothy Dalton och Ronny Cox.
Sat sau ji wong (1998) är kanske mer känd under titeln “The Contract Killer”, och i huvudrollen ser vi Jet Li. Själv är jag inte så imponerad av det här. Ärligt talat tyckte jag det var en i högsta grad medioker film. Knappast en av Lis bättre prestationer med andra ord. Men oaktat detta: filmen är lite smått underhållande ock kan fungera i rent strötittarsyfte.
Charlie’s Angels: Full Throttle (2003) är dålig. Den är kanske till och med ännu sämre än dess dåliga föregångare, om något sådant nu är möjligt. Men jag tänkte att det skulle kunna fungera att somna till, och voilà! Tydligen är filmen bra till något i alla fall, för somnade, det gjorde jag. Om än inte förrän runt slutet. I den här dåliga filmen ser vi dock många kända ansikten, och några av dem tenderar att vara riktigt bra skådisar också.
*Cameron Diaz
*Drew Barrymore
*Lucy Liu
*Bernie Mac
*Crispin Glover
*Robert Patrick
*Demi Moore
*Shia LaBeouf
*Matt LeBlanc
*Luke Wilson
*John Cleese
*Robert Forster
*Pink
*Bruce Willis
En lång lista med andra ord. Men tyvärr gör inte bra skådisar det här till en bra film, och tyvärr duger den inte till så mycket mer än att somna till. På det hela taget skräp.
