Lethal Weapon 3 (1992) är väl okej, men jag måste säga precis vad jag sade om tvåan när jag såg den igår: tyvärr minns man lite för mycket, för man har ju sett de här filmerna förut. Ändock på sätt och vis trevligt att reprisera dem. Det rör sig naturligtvis inte om mer än en helt vanlig snutkomedi, men lite underhållning har vi i alla fall för handen. Mel Gibson och Danny Glover och Joe Pesci repriserar sina roller. Rene Russo är däremot ny.
Lethal Weapon 2 (1989) är väl en rätt underhållande film om än inte alls originell, men jag märkte att jag mindes den lite väl bra. Trots att det säkert är tio år sedan jag såg den sist. Nåväl, ingen mening med att gråta över spilld mjölk, så att säga. Det här är inget som kan berömmas storartat på saklig basis, men det är faktiskt ganska underhållande film. Så man får väl se den för det positiva hellre än det negativa. Optimisten lever gladare! Mel Gibson, Danny Glover och Joe Pesci.
Wong Fei Hung: Chi tit gai dau neung gung (1993) bär också den lite mindre otympliga internationella titeln “Last Hero in China”. Det är en tramsig komedi som spelar över, både i mån av skådespeleri och i mån av kampart. Jet Li gör tyvärr inte mycket för att rädda filmen i dess huvudroll. Det här är en sådan film som man känner att man växte ifrån i mellanstadieåldern. Omdömet sätts därefter.
American Outlaws (2001) är inte direkt bra, men den lyckas ändå vara ganska underhållande. Som någon recensent också skrev på IMDB: “It’s not good, but it’s good fun.” Jag tror att det är en ganska rättvis bedömning, även om jag nu inte är så förtjust i western över huvud taget. Man måste dock charmas en smula av Colin Farrell i huvudrollen. Därutöver ser vi en del skådisar som ofta brukar ha biroller eller huvudroller i ganska oviktiga eller dåliga filmer. Jag tänker då på Scott Caan, Kathy Bates, Timothy Dalton och Ronny Cox.
Sat sau ji wong (1998) är kanske mer känd under titeln “The Contract Killer”, och i huvudrollen ser vi Jet Li. Själv är jag inte så imponerad av det här. Ärligt talat tyckte jag det var en i högsta grad medioker film. Knappast en av Lis bättre prestationer med andra ord. Men oaktat detta: filmen är lite smått underhållande ock kan fungera i rent strötittarsyfte.
Charlie’s Angels: Full Throttle (2003) är dålig. Den är kanske till och med ännu sämre än dess dåliga föregångare, om något sådant nu är möjligt. Men jag tänkte att det skulle kunna fungera att somna till, och voilà! Tydligen är filmen bra till något i alla fall, för somnade, det gjorde jag. Om än inte förrän runt slutet. I den här dåliga filmen ser vi dock många kända ansikten, och några av dem tenderar att vara riktigt bra skådisar också.
*Cameron Diaz
*Drew Barrymore
*Lucy Liu
*Bernie Mac
*Crispin Glover
*Robert Patrick
*Demi Moore
*Shia LaBeouf
*Matt LeBlanc
*Luke Wilson
*John Cleese
*Robert Forster
*Pink
*Bruce Willis
En lång lista med andra ord. Men tyvärr gör inte bra skådisar det här till en bra film, och tyvärr duger den inte till så mycket mer än att somna till. På det hela taget skräp.
Charlie’s Angels (2000) har nu setts i dess helhet. Tidigare hade jag bara sett några få scener ur den. Men jag tycker förstås att det här är dålig film. Många kan säkert hålla med mig om det, eller åtminstone möta mig halvvägs. Jag vet i alla fall ingen som tycker att det är här mästerligt. Vilket har sina orsaker. Vi ser dock väldigt många kända ansikten här, och bland dem:
*Cameron Diaz
*Drew Barrymore
*Lucy Liu
*Bill Murray
*Sam Rockwell
*Tim Curry
*Crispin Glover
*Luke Wilson
*Matt LeBlanc
*Tom Green
*LL Cool J
Ja, det där var väl en skaplig lista ändå? En skaplig lista på skapliga aktörer som tyvärr bildar en dålig film. Det här fungerar kanske att ha på i bakgrunden, i rent strötittarsyfte. Men man klarar sig kanske också lika bra utan det.
I Spy (2002) är fånig, men jag antar att den också är menad att vara det. (Om nu intention är ett rimligt försvar för fånighet, alltså.) Filmen blev en flopp när den kom ut, och jag kan faktiskt förstå varför. Det här är en stereotyp simpel actionkomedi där Eddie Murphy och Owen Wilson spelar sina respektive stereotypa roller. Det finns inga överraskningar och inget originellt. Måhända tycker man att det är underhållande om man inte har större krav än så, men det har jag, och tycker därför att det här är ganska… ja, fånigt helt enkelt. Dock ganska trevliga biroller av Malcolm McDowell och Gary Cole.
Batoru rowaiaru (2000) är förstås mer känd som “Battle Royale”. Jag såg den här filmen 2004, och nu har jag sett den för andra gången. Bra? Tja, jag är inte riktigt lika imponerad som många andra verkar vara. Somliga tycker till och med att det är en gripande film. Själv ser jag det närmast som en komedi. Och jag har faktiskt ärligen svårt att se något särledes mästerligt här. Men okej, visst, det är en bra film. Dock knappast någon favorit. Mer behöver förmodligen inte sägas, för man kan ju utgå från att alla redan sett detta. Om inte, så bör de göra det!
Tom yum goong (2005), kanske mer känd som “The Protector”, är framför allt komisk. Humorn är så subtil att man ibland inte vet om den är menad eller ej, men det måste den väl ändå vara. Jag och min vän Alex skrattade oss genom hela filmen åtminstone. Tom yum goong är förstås inte bara humor. Den har en hel del snygga kampscener och är fängslande i ett flertal avseenden. Jag vet inte vad andra tycker om det här, men själv är jag helt nöjd. Bra film!
