Cineasten

Notorious (1946) är naturligtvis bra. Vi har främst två skäl för att anta detta prima facie. För det första är det Alfred Hitchcock som står för regin. För det andra håller filmen plats nummer 110 bland IMDb:s topp 250 filmer. Naturligtvis kan även mästare fallera, och naturligtvis har inte den breda massan rätt alla gånger. Men det är ju goda indicier i alla fall, som dessutom bekräftas när man ser filmen. Den är bra. Men är den fullt så bra som man allmänneligen verkar anse? På den punkten är jag desto mer tveksam; jag skulle inte våga kalla detta för något “mästerverk”. Å andra sidan – varför klaga? Det är ju bra film, hur det än vara må. Cary Grant är charmerande, och Ingrid Bergman är bra såväl som vacker.

Starship Troopers 3: Marauder (2008) var ingen höjdare. Men det var förvisso också väntat. Ändå kände jag mig manad att se filmen, om så bara för att jag uppskattar budskapet. Det är kanske inte den allra ypperligaste satiren över krigets fasor, men det är åtminstone en satir. Utöver detta budskap finner jag dock inget särskilt att lovorda, tyvärr. Sämre än ettan, och ungefär på samma nivå som tvåan. Mediokert, men inte utan viss underhållning som kan göra det till en okej strötittarfilm. Men inte mer.

Jersey Girl (2004) var man väl förr eller senare tvungen att se – eller? Det är ju en film av Kevin Smith. Det är också en ganska simpel och medioker dramakomedi, väldigt skild från Smith som vi vanligen känner honom. Å andra sidan måste jag medge att här finns en del charm som gör att man tittar vidare med visst intresse. Ben Affleck är okej, relativt till hur han brukar spela. Fortfarande dock inget att hurra över. Jennifer Lopez dör lyckligtvis redan i början av filmen, och på samma sätt ges George Carlin lyckligtvis en lite större roll än tidigare. Liv Tyler är mycket söt och gör sig väl som “den andra kvinnan” post mortem. Övriga små roller av Jason Lee, Matt Damon och Will Smith. Summa summarum en ganska okej romantisk dramakomedi, om än inget att – som sagt – hurra över.

Art of War: The Betrayal (2008) är en oerhört medioker film. Ifall det låter som något av en oxymoron, då får man väl klaga på filmskaparna. Det här är egentligen bara skräp, men den som nöjer sig med lite slagsmål och explosioner finner säkert nöje i detta. Simpel action med Wesley Snipes i huvudrollen.

Jay and Silent Bob Strike Back (2001) var något jag såg en gång för länge sedan, när den var nära på nygjord. Eftersom jag nästan helt hade glömt bort filmen så tyckte jag att en omtittning kunde vara på sin plats. Och det var på sin plats, även om detta inte är det bästa som Kevin Smith har gjort – långt ifrån. (Jag är heller inget jättestort fan av Smith, till skillnad från många andra.) Visst är det här ganska roligt, och visst finns det en del riktigt bra poänger. Fortfarande tycker jag att vissa skämt är lite väl töntiga, och jag måste ju nästan betrakta det här som en “Clerks 1½”. Nåja, det är i vilket fall som helst en okej komedi. Många välbekanta ansikten ser vi, och bland dem exempelvis:

*Jason Mewes
*Ben Affleck
*Will Ferrell
*Jason Lee
*George Carlin
*Seann William Scott
*Chris Rock
*Matt Damon
*James Van Der Beek

Bara för att nämna “gräddan”, alltså. Jag irriterar mig lite på alla töntiga och ibland underförstådda “spoofs” som förekommer. Men allt som allt är det – som sagt – en okej komedi.

The Love Guru (2008) är riktigt dålig. Lyckligtvis verkar folk i allmänhet hålla med mig om den saken. Mike Myers har – tyvärr – skrivit manus och spelat huvudrollen. Visserligen är det här ungefär vad man kan förvänta sig av den mannen, men jag har hört att somliga lär sig av erfarenheter och så vidare. Tydligen gäller inte den principen för Myers. Jag har inte riktigt bestämt mig för huruvida Jessica Alba är en okej skådis, eller om hon bara är dekoration. Med tanke på den här filmen får jag väl luta åt det senare. Att Justin Timberlake och Verne Troyer medverkar kan väl inte annat än förklara vad för slags film detta är? Å andra sidan medverkar också Ben Kingsley – som sänker ribban rejält. Han är ju annars en fenomenal aktör. Vi ser också en del kändisar som “spelar” sig själva, varav det nog räcker med att nämna Jessica Simpson och Val Kilmer. Alltså, det här är faktiskt riktigt dåligt. Vänder man sig måhända till tioåringar? Vissa filmer borde ha stannat på idéstadiet. Detta är en sådan film.

Searching for Bobby Fischer (1993) är en trevlig film. Den är inte bara trevlig för att den handlar om ett begåvat barn som blir schackmästare. Där finns också en god portion psykologiska aspekter som egentligen är mer intressanta. Jag skulle kunna anmärka på detaljer, såsom det klichéartat svulstiga soundtracket. Men varför? Det här är en bra film även om man tar med sådana skönhetsfläckar i beräkningarna. En del bra skådisar ser vi för all del också. Bland dem väljer jag att nämna: Ben Kingsley, Laurence Fishburne, William H. Macy, Laura Linney och Anthony Heald.

The Jacksons: An American Dream (1992) är intressant, vare sig man är ett “fan” eller ej. Jag såg den här filmen för runt tio år sedan, och tyckte den var bra då. Därför fick jag lust att se om lite av den nu, och ja, det är ju fortfarande en bra film. Dess främsta syfte är naturligtvis det rent deskriptiva. Det här är en dokumentering och inget annat. Men å andra sidan är det ju därför den är intressant, eller hur? Kanske förtjänar den också dess 240 minuter i längd. Roller av bland andra Angela Bassett och Terrence Howard.

Wanted (2008) levererar vad man förväntar sig: en massa action utan något djupare innehåll. Eftersom det är vad man förväntar sig så bör man väl döma därefter? I egenskap av ren och skär actionrulle är detta helt okej. Visst blir det lite tramsigt om man börjar tänka för mycket på handling och effekter, men låter man bli att tänka onödigt kritiskt, då blir detta rätt underhållande. Skall man å andra sidan analysera handlingen och regin, då ter sig filmen snarast löjlig. Själv vill jag hellre se en helt okej film än en löjlig, så jag väljer att betrakta den för vad den är: en god portion “hjärndöd” action. Morgan Freeman är bra. Angelina Jolie är okej – men jag vidhåller att hon gör sig bäst som modell. Thomas Kretschmann är en guldkant.

The Mutant Chronicles (2008) är ju helt okej, om man bara söker ren och skär underhållning. Här finns en hel del action, och filmen är ganska snyggt gjord. Å andra sidan kan jag inte hjälpa att tänka, att filmen borde ha fått en mer rutinerad regissör. Jag kan inte heller hjälpa att tänka, att det här mest är en zombiefilm i ny tappning. Vi bör nog enas om att det endast är underhållning som eftersträvas och uppnås. I så fall är det ju en – som sagt – helt okej film. Sätter vi ribban lite högre än så, då blir inte betyget lika förmånligt. Ron Perlman är väl ganska tippad här, och han är okej. Thomas Jane fungerar. John Malkovich är en superb aktör, men det har han tyvärr inte lust att visa här. Vi ser även Pras. Nej, någon verkligt bra film är inte detta. Men den bjuder på en god portion underhållning, för den som inte förväntar sig något mer än det. Och underhållning skall ju inte underskattas, eller hur?