Eagle vs Shark (2007) är bra och emellanåt till och med riktigt bra. Problemet är att det här inte känns nytt. Det känns till och med som att man har plankat en hel del saker från en viss annan film. Därför blir intrycket lite svagare än det annars hade kunnat vara. Men man skall inte vara alltför ond heller. Det här är underhållande och ganska bra film ändå. Tummen upp.
Changing Lanes (2002) får väl betraktas som “okej”. Inte särskilt bra men inte heller direkt dåligt. Det är en smula intressant att bevittna hämndspiraler, men i slutändan känns manuset lite tunt. Det här är väl okej i ströttittarsyfte, men står sig inte mot något granskande kritik. Vilket är acceptabelt; filmen utger sig inte för att vara något som den inte är. Ben Affleck fungerar, även om han näppeligen är någon “favorit”. Samuel L. Jackson är ta mig tusan med överallt, men han är helt okej och är det även här. För övrigt ser vi bland andra Toni Collette och Bruce Altman.
Pollock (2000) är bra. Det är förvisso främst Ed Harris som står för det som är bra här – genom skådespel såväl som genom regi. Jag medger att jag inte finner Pollock en intressant person. Jag medger också att jag inte alls bryr mig om mannens så kallade konst. Vad jag bryr mig om är uteslutande den prestation som Harris visar upp, men det räcker faktiskt gott och väl. Det räcker till att göra filmen bra. Vi ser förresten också en del andra bekanta ansikten: Marcia Gay Harden, Jennifer Connelly, Val Kilmer och Jeffrey Tambor.
Doctor Zhivago (1965) är ett 190 minuter långt episkt drama. Låter det inte redan tråkigt? Jo, det får jag nog hålla med om. Men det är inte tråkigt. Det är tvärtom ganska underhållande och intressant – och välfilmat. Doctor Zhivago är en bra film. Något mästerverk vågar jag inte påstå att det är, men bra ändå, och i synnerhet för dess tid om man ser till det rent visuella. Boken av Boris Pasternak har jag inte läst, så det blir inte fråga om någon jämförelse bok och film emellan. Dock bra skådespeleri av exempelvis Omar Sharif, Julie Christie, Rod Steiger, Alec Guinness och Klaus Kinski. Jag tänker inte höja filmen till skyarna, men den är bra och förtjänar att ses. Nog så.
Dancer in the Dark (2000) är naturligtvis bra. Något annat har man inte anledning att förvänta sig, när det kommer till regissören Lars von Trier. Personligen har jag svårt för musikaler, och därmed även för filmen ifråga, som innehåller element av musikal. Frånsett denna bisak har jag inget att invända mot alls. Det här är riktigt bra film, med en del riktigt bra skådisar. Huruvida Björk är bra kan ju diskuteras, men några övriga namn som förtjänar att nämnas: David Morse, Peter Stormare, Udo Kier och Stellan Skarsgård. Allt gott.
Doodlebug (1997) är en mycket märklig surrealistisk kortfilm på 3 minuter, av Christopher Nolan. En mästerlig regissör, men det här är trots allt bara 3 minuter film. Det finns inte mycket att “recensera”. Jag säger bara att den är surrealistisk och märklig.
Harold and Maude (1971) är fullständigt underbar. Det verkar till och med folk hålla med mig om, såtillvida att filmen just nu innehar plats nummer 224 bland IMDb:s topp 250 filmer. Mycket skulle kunna sägas, men jag låter bli. Ifall man ser filmen så borde alla bitar falla på plats av sig själva. Harold and Maude kvalar direkt in som en av mina favoritfilmer.
Dersu Uzala (1975) är inte särskilt intressant om jag skall vara ärlig. Filmen är förstås välgjord och till och med vacker. Fattas bara annat, såtillvida att det är Akira Kurosawa som regisserat den. Men för en gångs skull måste jag få komma med viss kritik ändå. Den består förstås bara i mitt rent subjektiva ointresse, men vad handlar den här filmen egentligen om? Har den något djupare budskap eller någon mer raffinerad mening? Jag letar utan att finna. Ändock naturligtvis – som sagt – välgjort. Bra, men inte mästerligt.
Fried Green Tomatoes (1991) skall ju vara en bra film. Själv tycker jag att den är helt okej, men den är inte mer än helt okej. Jag är med andra ord måttligt imponerad. Skådespeleriet är mycket bra, och jag har inget tekniskt att klaga på. Det är bara mitt eget ointresse som får råda, för jag tycker inte att här finns någon substans att skryta med. Fortfarande bra roller av exempelvis Kathy Bates och Mary Stuart Masterson.
Enemy Mine (1985) kan väl inte påstås vara välgjord på någon nivå. Inte är det något som jag kan påstå i alla fall. Men det finns väl en sensmoral som kan uppskattas till viss del, och det är ju alltid något. I slutändan tycker jag ändå att det här är mediokert. En film måste ju bedömas på fler grunder än dess tema, inte sant? Huvudroll av Dennis Quaid.
