Cineasten

Ladri di biciclette (1948) borde jag ha sett för länge sedan, men så blev det inte. Först idag såg jag den till slut. I skrivande stund ligger den på plats nummer 86 bland IMDb:s topp 250 filmer, en relativt hög placering! Fast jag ser den inte som ett mästerverk, utan mer som ett skickligt hantverk. En bra film är det onekligen, och kan rekommenderas till var och en intresserad av film.

Jag gillar hur Antonio vill bjuda den unge pojken på pizza en bit in i filmen, och hur pojkens ansikte lyser upp. Här i Sverige tror jag det dröjde flera decennier innan pizza blev en känd maträtt.

A Very Harold & Kumar 3D Christmas (2011) är… äsch. Den första filmen är en given klassiker, den andra gick att se, den tredje känns bara överflödig och ganska dåligt underbyggd. För att inte säga lite pinsam. Tyvärr klarar jag mig nog utan en fjärde uppföljare, av den händelse någon sådan kommer göras. Roller av bland andra Kal Penn, Danny Trejo, RZA och Neil Patrick Harris.

Meetin’ WA (1986) är helt enkelt en kortfilm där Jean-Luc Godard intervjuar Woody Allen. Intressant för vad det är, snarare än för vad som sägs.

Margin Call (2011) var riktigt välgjord på alla sätt och vis. En riktigt bra film. Jag skulle kunna se om den direkt! Nåja – det är inget mästerverk förstås, men riktigt bra kort sagt. Roller av bland andra Kevin Spacey, Paul Bettany, Jeremy Irons, Demi Moore och Stanley Tucci.

The Three Musketeers (2011) är väl inte direkt dålig, men jag vet inte vad den tillför tidigare filmatiseringar. Samma berättelse, på ungefär samma sätt, av ungefär samma kvalitet. Känns helt enkelt som en onödig film. Bland skådespelarna: Milla Jovovich, Orlando Bloom och Mads Mikkelsen.

Dream House (2011) är i princip en schablonkopia av en del andra filmer med exakt samma handling. Om den varit minsta originell hade den kunnat vara bra, men nu blir man istället irriterad över hur upprepande den är. Aja. Framför kameran bland andra Daniel Craig, Naomi Watts och Rachel Weisz.

Tyrannosaur (2011) var inte så bra, och därmed något av en besvikelse med tanke på dess höga betyg och många lovord.

Don’t Be Afraid of the Dark (2010) samlar alla skräckfilmsklichéer under ett och samma tak – bokstavligt talat. Det här är ett typexempel på varför jag sällan ser skräck. Roller av Guy Pearce och Katie Holmes.

War Horse (2011) är välgjord, och det säger väl sig självt med tanke på att Steven Spielberg står för regin. Men är den intressant? Definitivt udda att låta ett djur utgöra filmens röda tråd. Definitivt intressant om man, som t.ex. min flickvän, är hästmänniska. För mig avtar intresset i takt med att kriget börjar. Biroll av Emily Watson.

Paul (2011) må vara en rätt klichéfylld komedi, och den står inte direkt ut ur mängden, men ändå lyckas den vara hyfsat underhållande rakt igenom. Sämre har man sett, inte minst med tanke på hur löjlig handligen är eller i varje fall riskerar att vara. Fungerar, ett under omständigheterna gott betyg. Roller av bland andra Simon Pegg, Jeffrey Tambor, David Koechner, Seth Rogen, Jason Bateman, Sigourney Weaver… och en röst av Steven Spielberg.