Cineasten

The 50 Years War: Israel and the Arabs (1999) är en sevärd dokumentärserie i sex delar; sammanlagt på cirka 300 minuter. Vad jag saknar är en mer principiell diskussion, men man kan inte få allt. Sevärd hur som helst.

Eminem: Diamonds and Pearls (2009) är en helt okej dokumentär, med ett par uppenbara brister. T.ex. medverkar inte Eminem själv i den, utan man har fått hålla sig med gamla klipp. En annan brist är att filmen inte nämner Relapse, trots att skivan släpptes samma år som filmen, och trots att det var E:s första album på år. Men nåväl, en okej dokumentär är det ändå.

The Case for Israel (2009) var en mycket bra film! Precis vad jag var ute efter; filmen reser många goda poänger. Gott!

Israel: Birth of a Nation (1996) var inte riktigt vad jag var ute efter. Jag ville ha något lite mer översiktligt, medan den här filmen koncentrerar sig på detaljskeenden med intervjuer o.dyl. Nåväl.

Barnens ö (1980) framstår som märklig i mina ögon. Jag läste ut boken igår och bestämde mig således för att också se filmen. Vad har den med boken att göra? Ganska lite, sett till stämning och karaktärsskildring. Förbättring eller försämring? Det senare. Lite chockerande är den nog, precis som boken var fyra år före filmen. Men det räcker ju inte särskilt långt. Eftervärlden tycks ha glömt bort den här rullen. Det tänker jag också göra.

Robin Hood (2010) såg jag ärligt talat som i förbigående. Kanske är mitt omdöme därför orättvist, men jag fick ändå intrycket att filmen saknar ett och annat i mån av handling. Har det inte blivit en trend de senaste åren, att man helt enkelt struntar i att bygga upp en handling, för att bara dyka rakt ner i fartfyllda actionscener? Givetvis med de vanliga klichéerna – tuffa actionrepliker, den obligatoriska kvinnan som huvudpersonen skall falla för, etc. etc. Mitt alltså måhända orättvisa intryck är att Ridley Scott gjort bättre saker. Russell Crowe är bra, men inte tillräckligt bra för att rädda en intetsägande film. Övriga roller av bland andra Cate Blanchett, Max von Sydow och William Hurt.

Prince of Persia: The Sands of Time (2010) kunde vara lite rolig. Spelet hade jag förstås redan på stenåldern, men jag gillade det aldrig något vidare. Det var för svårt. Samtidigt var det ungefär allt min 286:a klarade av, så man spelade det ändå ibland, i brist på alternativ. Och filmen? Så medioker som en film någonsin kan bli. Full av klichéer, oerhört förutsägbar, och om det finns någon genomtänkt handling så göms den bakom idel kampscener. Att spola sig igenom filmen borde räcka gott och väl. Roller av bl.a. Jake Gyllenhaal och Ben Kingsley.

The Wolfman (2010) är kanske inte urusel, men den är i alla fall förutsägbar och medioker. Har man sätt en varulvsfilm förut har man också sett denna. Varför ens göra en ny? Orginalet från ‘41 har jag inte sett; den här remaken känns i alla fall fullständigt onödig. Nåväl. Roller av bland andra Benicio Del Torro, Anthony Hopkins och Max von Sydow.