Money as Debt II (2009) är en hyfsad uppföljare på en hyfsad föregångare. Bägge filmer har en del brister, men de är huvudsakligen både pedagogiska, vettiga och en smula underhållande. Duger skapligt som introduktioner till hur fiatvalutesystemet fungerar.
Full Metal Jacket (1987) har jag sett flera gånger förut; nu ännu en. Den här gången satt jag i Johanneshov och rökte hasch – då är väl det här den perfekta filmen, eller? Hur som helst. En briljant film är det naturligtvis, och en av Stanley Kubricks bästa. Den håller plats nummer 96 bland IMDb:s topp 250 filmer, och det är inte att undra på. Roller av bland andra Vincent D’Onofrio och R. Lee Ermey.
Død snø (2009) var väl… tja? Det har varit en hel del tjat om filmen, bara för att den handlar om nazi-zombies. Och det är väl ett skojigt koncept. Men är filmen bra för den skull? Mjae. Den är förutsägbar och till en början rent pinsam. Men så blir den riktigt underhållande, de sista 20 minuterna eller så. Så okej – på det hela taget bättre än väntat. Ingen fantastisk film eller så, men med humor och en egen nich. Det får man nöja sig med.
Terra (2007) är inte en bra film. Den är dåligt animerad, och berättelsen är plump. Men vad mer är: den är människofientlig på alla sätt och vis. Skräp. Dock en hel del kända skådisar bakom rösterna, och bland dem: Brian Cox, James Garner, Danny Glover, Mark Hamill, Justin Long, Ron Perlman, Dennis Quaid, Danny Trejo och Luke Wilson.
District 9 (2009) är åtminstone udda – så mycket får man lov att medge. Den börjar lite segt men blir mer underhållande allt eftersom. Allmänt uppskattad är den; i skrivande stund håller den plats nummer 44 bland IMDb:s topp 250 filmer. En förtjänad plats? Nja. Relativt verklighetstrogen är den förvisso, men ett mästerverk? Som sagt: nja. Jag gillar den ändå. Det är en bra film. Låt oss bara inte bli överdrivet entusiastiska!
Drag Me to Hell (2009) är inte direkt läskig, men den är definitivt äcklig. Sam Raimi verkar gilla att göra tittaren spyfärdig snarare än rädd. Udda – men inte nödvändigtvis bra. Jag medger att det är fungerar som underhållning. För övrigt är det en mängd klichéer travade på varandra, som vanligt när det gäller skräckfilmer. Under omständigheterna klagar jag inte. Det här är nog faktiskt snäppet över genomsnittet. Biroll av Justin Long.
Super Capers (2009) är naturligtvis en dålig film, men den är lättkollad, och passade därför bra när jag var trött och ville “slippa tänka”. Mer behövs nog inte sägas. Roller av bl.a. Michael Rooker och Jon Polito.
