Kung Pow: Enter the Fist (2002) är utan tvivel en kultkomedi. Jag har sett den många gånger, och i stort sett memorerat replikerna. Och varför inte? Det här är något av en favoritkomedi; jag vet att många kan säga detsamma. Steve Oedekerk kan sin sak. Nu väntar man bara (fortfarande) på uppföljaren!
Orgazmo (1997) är rolig på många olika plan, och den fungerar, även efter många tittningar. Hur många gånger jag sett den här filmen vete tusan, men många är det i alla fall! Satir såsom endast Matt Stone och Tray Parker kan leverera den – och en biroll av Ron Jeremy förstärker såklart bara detta.
Team America: World Police (2004) var uppskattad när den kom ut, och den är uppskattad idag också. Träffsäker satir på ett sätt som endast Matt Stone och Tray Parker kan leverera. Hur många gånger jag sett filmen nu vet jag inte – men den blir inte sämre av många tittningar i alla fall!
1200 miljarder (2006) är en rätt rolig såväl som intressant dokumentär. Jag har haft den i min ägo sedan den var ny, och nu har jag sett den för kanske tredje eller fjärde gången. Den har blivit något utav en klassiker i liberala kretsar, inte helt utan förtjänst! Gott så.
EuroTrip (2004) har jag sett fler gånger än jag kan minnas. Varje scen och varje replik är memorerad, åtminstone halvdant. Så var det med det! En favoritkomedi skulle man kanske kunna säga. Roller av bland andra Matt Damon, Vinnie Jones, Lucy Lawless och Jeffrey Tambor.
Deuce Bigalow: European Gigolo (2005) har jag sett många gånger tidigare; nu alltså ännu en. Jag tycker fortfarande att det här är en rätt charmig komedi, som fått oförtjänt långt betyg på IMDb. Nåja… Roller av bland andra Rob Schneider, Eddie Griffin, och ett litet okrediterat framträdande av Adam Sandler.
Kaze no tani no Naushika (1984) är självklart mycket bra! Vad annat kan man vänta sig? Det här är ju en film av ingen annan än Hayao Miyazaki. Tydligen fanns ett par som jag hade missat; detta klavertramp skall dock strax rättas till. Och jag börjar med den här. Bra är det! Engelsk titel är för övrigt: “Nausicaä of the Valley of the Wind.”
Akira (1988) är förstås en hypad film, men sådant brukar jag inte bry mig så mycket om. Jag bedömer själv. Och min bedömning av den här filmen, är att den är ganska bra. Den är intelligent och underhållande, men saknar också det där lilla extra, som skulle göra den jättebra. Och så var det med det! En mer fullödig recension blir det inte.
Metoroporisu (2001) eller “Metropolis” är välanimerad och absolut inte dålig. Men är inte handlingen lite väl… klichéartad? Krig mellan människor och robotar? En robot som tror sig vara och vill vara mänsklig? Känns som välbeprövad koncept. Men OK! Det är en skaplig film.
Blood: The Last Vampire (2000) är välanimerad och skapligt underhållande, med en i alla fall något överlagd story. Inget att bli överdrivet entusiastisk över – men det är ganska bra. Det räcker. (Den icke-animerade versionen har jag nog ingen större lust att se, dock.)
