Brüno (2009) kan man säga mycket om. Den är stundom pinsam, men stundom också väldigt rolig. På det hela taget en skoj film, så jag får väl vara nöjd. Man får ungefär vad man väntar sig – när Sacha Baron Cohen levererar. På gott och ont, förstås. Men de flesta verkar gilla hans karaktärer, och jag är inte sämre själv.
Western Philosophy (2002) är en dokumentär i tre delar, från Platon till Jean-Paul Sartre. Så tokig är den inte, men också väldigt snäv, och undviker i allmänhet det mest väsentliga hos respektive tänkare. Med det får man nöja sig. En skaplig film, men inte mer än det.
Män som hatar kvinnor (2009) var lite rolig att se, trots allt. Boken har jag liksom de flesta andra läst – men det var också 3½ år sedan. I grova drag mindes jag handlingen, och även om boken är bättre än filmen, skall man nog vara nöjd med detta. Jag klagar inte – för att vara en svensk film är den skaplig.
Penn & Teller: Bullshit! har jag nu sett den sjunde säsongen av – tio avsnitt, de flesta av ganska hög kvalitet. Jag tyckte att den femte och sjätte säsongen upprepade sig för mycket, men här kom en del nytt med, och det uppskattas. Fortfarande en väldigt trevlig serie. Om det blir fler säsonger, då kommer jag att se även dem.
Educating Rita (1983) såg jag faktiskt på lektionstid idag (för kursen Engelska C). Den har sina kvaliteter, men också en del rätt uppenbara brister. En spin-off på Shaws gamla pjäs, som jag faktiskt läste för ett par månader sedan, och som är bra. Å andra sidan har det gjorts ganska många sådana, så jag är lite osäker på vad filmen tillför. Summa summarum är det dock en underhållande produktion med charm trots brister. Rätt okej. Huvudroller av Michael Caine och Julie Walters.
Franklyn (2008) är skaplig… inte jättebra, men inte dålig heller. Ganska snyggt gjord. Och märklig – att begripa sig på handlingen är inte det enklaste. Jag tänker i och för sig inte klaga; det här går absolut att se. Roller av bland andra Eva Green och Ryan Phillippe.
Neko no ongaeshi (2002) var lite seg i början, men den kom igång efter ett tag. Inte den bästa filmen som studio Ghibli skapat, men inte heller den sämsta (eller rättare sagt: minst bra). På det hela taget får man väl anse sig skapligt nöjd med detta; viss charm har den definitivt. Nu har jag sett de allra flesta filmer som Ghibli-studion producerat! Bra, bra. Engelsk titel: The Cat Returns. Röster av bland andra Anne Hathaway, Peter Boyle, Elliott Gould och Tim Curry.
Mimi wo sumaseba (1995) är en välgjord och charmig film. I och för sig inte den mest originella, men tja, jag känner inte för att klaga. Det här är trots allt en ganska bra film, om en flicka som vet vad som är mest värdefullt i hennes liv. Engelsk titel: Whisper of the Heart.
Heisei tanuki gassen pompoko (1994) är tyvärr långt ifrån det bästa som kommit från Studio Ghibli. Den saknar en del i mån av stämning, och temat är minst sagt uttjatat. “Pom Poko” (så heter den i engelsk version) sätter djur och natur mot människor, och även om människorna inte utmålas som helt onda, är det näppeligen någon skönbild. Nej, det här var en relativt trist film, trots bra animation. Berättelsen är varken originell eller särskilt intressant – eller ens lovvärd. En av rösterna tillhör f.ö. J.K. Simmons.
Rupan sansei: Kariosutoro no shiro (1979) var bra. Men alla filmer av Hayao Miyazaki är bra, så det var väl inte direkt oväntat. Däremot är det här hans första film, och det märks på sätt och vis. Även om den är bra, når den inte upp till samma standard som hans senare filmer. Dessutom ingår inga element av magi och mystik här, såsom det gör i andra. Men gott och väl, inte desto mindre! Engelsk titel: The Castle of Cagliostro.
