Cineasten

HIStory World Tour (1997) såg man en del av vid tillfälle. Det har ju sänts en massa saker efter att stjärnan dog för några dagar sedan. Jag är förstås inget stort fan av Michael Jackson, så jag kan inte påstå att nyheten om hans död var mer än oväntad, och kanske lite surrealistisk. Den här konserten såg jag faktiskt på teve när den först sändes för 12 år sedan, och jag överraskas av hur mycket jag minns av den. Ett par av låtarna är riktigt trevliga att se, men på det stora hela gör det inte så mycket för mig.

Friday the 13th (2009) är den tolfte filmen i serien, och jag har sett de flesta av dem. Varför? Det kan man undra! I vanlig ordning är jag inget fan av slasherfilmer. Det här kanske var tufft i början av 80-talet, men det är inte tufft idag. Det är förutsägbart, beprövat, andefattigt och lite larvigt. Medioker och fullständigt onödig film.

Zoolander (2001) såg jag när den var skapligt ny, och jag har sett den kanske ett dussin gånger sedan dess. Nu har jag sett den ännu en gång. Fortfarande är det en av mina favoritkomedier, och jag minns de flesta replikerna utantill. Karaktärerna och handlingen är originella, på ett sätt som tilltalar mig. Fortfarande bra - men nu dröjer det nog innan jag ser den igen…

Många välbekanta ansikten framför kameran. Bland dem: Ben Stiller, Owen Wilson, Will Ferrell, Milla Jovovich, Jerry Stiller, David Duchovny, Jon Voight, Alexander Skarsgård, Christian Slater, Cuba Gooding Jr., Natalie Portman, Fabio, Lenny Kravitz, Gwen Stefani, Paris Hilton, David Bowie, Fred Durst, Claudia Schiffer, James Marsden, Winona Ryder, Vince Vaughn och Billy Zane.

Street Fighter: The Legend of Chun-Li (2009) var precis vad jag hade väntat mig: en lam skräpfilm som våldtar min barndom retroaktivt. Men jag antar att man får skylla sig själv, om man ser en sådan film. Jag tror inte att någon tänkande människa ens kan tycka att det här är särskilt underhållande, eftersom filmen gång på gång förolämpar tittarens intelligens. I och för sig gör ganska många filmer det, så många har väl vant sig vid att bli förolämpade… Hur som helst, en dålig film är det. Biroll av Michael Clarke Duncan.

Night at the Museum: Battle of the Smithsonian (2009) skulle förstås ses, även om jag inte förväntade mig något särskilt i mån av kvalitet. Ettan var knappast ett mästerverk men ändå lite underhållande; tvåan är mest barnsligt pinsam. Eller det är i alla fall mitt intryck. Det här är en överflödig uppföljare, snabbt ihopsnickrad bara för att ge vinst i kassorna. Absolut inget fel med vinstintresse - tvärtom - men filmens medelmåttiga kvalitet kan man anmärka på. Hur som helst… Roller av bland andra Ben Stiller, Amy Adams, Owen Wilson, Hank Azaria, Robin Williams, Christopher Guest, Steve Coogan, Ricky Gervais och Jonah Hill. En del namn som i sig ger en vink om vad det är för slags film, även för den som inte sett ettan.

Ladyhawke (1985) är barnslig, om än smått underhållande i dess barnslighet. Välgjord är den knappast, vilket förstärker intrycket av barnslighet. Även om det inte är en särskilt bra film, är den på något vis roande. Lättsam underhållning kan man kanske kalla det. Roller av bland andra Matthew Broderick, Rutger Hauer och Michelle Pfeiffer.

The Horsemen (2009) är väl sådär. En lagom förutsägbar kriminalare med bibliskt tema. Jag antar att det kan fungera om ren underhållning, men så mycket mer till det är det väl inte… Regi av Jonas Åkerlund dock. Roller av bland andra Dennis Quaid, Patrick Fugit och Peter Stormare.

Push (2009) var inte särskilt bra, om än kanske inte heller urusel. De övernaturliga inslagen känns godtyckliga och påklistrade. De är inte nödvändiga för berättelsen. Jag tror att filmen hade blivit bättre utan dem, men å andra sidan hade en tunn handling blivit ännu tunnare. Fungerar kanske som ren underhållning, med nöd och näppe. Inget mer än så. Roller av bland andra Joel Gretsch, Djimon Hounsou, Dakota Fanning och Chris Evans.

Che: Part Two (2008) har man till slut sett. Den första delen såg jag redan vid jul; det tog alltså ett halvår innan man kunde se resten. För all del - det gör inte så värst mycket. Jag är måttligt intresserad av Guevara, både som person och som historisk betydenhet. Och nej, jag skulle knappast stödja honom heller. Dock är Benicio Del Toro okej i dess huvudroll. För regin står Steven Soderbergh.

Vi hade i alla fall tur med vädret - igen (2008) skulle man väl se, bara för att ha sett den. Svensk humor är sällan något att applådera för, och det är den ej heller här. På något sätt är det lite charmigt att göra en uppföljare nära trettio år senare, med samma skådespelare. Filmen har en viss charm, men det är ju inte så att man vill se om den. En gång räcker. Bättre än så är det knappast.