Cineasten

Taking Chance (2009) är tekniskt sett välgjord, och jag brukar gilla Kevin Bacon, som här ses i huvudroll. Ändå är det svårt att identifiera sig med den amerikanska patriotismen. Eftersom jag inte heller gillar krig, kan jag inte se något särskilt dygdigt med att åka iväg och bli dödad. (Nota bene: Irakkriget är inte ett försvarskrig från USA:s sida.) På många sätt faller filmen alltså platt i mina ögon, men samtidigt är den inte dåligt gjord, om man ser till ytligheterna. Går att kolla på, men mer är det inte.

Particle Physics for Non-Physicists: A Tour of the Microcosmos (2003) är en intressant föreläsning om 24 avsnitt à 12 timmar. Steven Pollock talar enkelt om ett komplext ämne, eller i alla fall så enkelt som är möjligt. Jag lärde mig en hel del, även om jag knappast lyckades begripa allt. På det hela taget en mycket trevlig föreläsning, som kan rekommenderas för vilken intresserad person som helst, med eller utan förkunskaper.

Cronos (1993) skall inte tadlas alltför mycket. Särskilt bra är den förvisso inte, men man har också sett sämre. För att vara en b-skräckis från tidigt 90-tal är den nog helt okej, relativt sett. Handlingen är lite larvig och förutsägbar, men filmen blir inte pinsam på det sätt många andra skräckisar blir. Regi av Guillermo Del Toro, och biroll av Ron Perlman.

The Uninvited (2009) är kanske en film som är “så dålig att den blir bra”. Eller också inte. Jag är själv tveksam här; kanske är den bara dålig. Regissören visste uppenbarligen inte vad han gjorde. Amatörism är ett passande adjektiv, även om man kanske inte förväntar sig ett mästerverk när man kollar på en skräckis. Men ändå. Jag lyckas bara skratta åt den och anmärka på alla felen, så omdömet blir väl därefter. Elizabeth Banks gör en dålig biroll. David Strathairn är okej, men det lyckas inte rädda filmen.

The Caller (2008) är riktigt bra. En stämningsfull och melankolisk drama. På så vis passar Frank Langella utmärkt i sin huvudroll; det är ju sådant här han gör bäst. Uppskattas! Biroll av Elliott Gould.

Shaun of the Dead (2004) har ännu en gång setts om. Nu har jag sett den tre eller fyra gånger. Och den är fortfarande briljant! Vad mer behöver sägas? Inte mycket förmodligen, för vi vet alla vad det här är, och vi tycker alla att det är bra. Gott så! Roller av bland andra Simon Pegg, Bill Nighy och Martin Freeman.

Frostbiten (2006) har jag nu sett för kanske tredje eller fjärde gången. Den är onekligen en patetisk skräckfilm, men just därför är den också så bra! Många av replikerna är oslagbara. Det här är en förnämlig komedi, eftersom den tar sig på sådant allvar. Kom igen - en vampyrfilm som inleds med svenska nazister under andra världskriget? Allt med det är så fel, och därför också så bra - så hysteriskt roligt. Jag lär säkert se om filmen ännu ett par gånger, i framtiden.

The International (2009) är väl okej. Det är en thriller bland många andra thrillers, och handlingen är egentligen - handen på hjärtat - ganska ointressant. Lite lättsmält underhållning bjuds tittaren emellertid på, så det är ju inte en dålig film. Bara en dussinfilm bland andra dussinfilmer. Med andra ord ungefär vad jag hade väntat mig. Huvudroll av Clive Owen. Biroller av bland andra Naomi Watts, Armin Mueller-Stahl och James Rebhorn.

Hoodwinked! (2005) såg jag nu för säkert tredje eller fjärde gången. Varför jag sett den så många gånger, det vet jag inte riktigt. Kanske för att den är underhållande? Animeringen lämnar en del i övrigt att önska, men handlingen är ändå ganska charmig. Jag tycker i alla fall att det är en trevlig film. Röster av bland andra Anne Hathaway, Glenn Close, James Belushi, Anthony Anderson och Xzibit.

Gitmo (2005) är en ganska dåligt gjord dokumentär, men den fick fungera som lite oplanerat strötittande. Så mycket mer är det nog inte; den säger inget som vi inte alla redan vet.