Przypadek (1987) bär förstås också den internationella titeln “Blind Chance”. En bra film är det självfallet. Den är framför allt välgjord. Samtidigt tycker jag den är, inte helt ointressant, men lite ljummen. Så rent subjektivt blev mitt intryck relativt svalt, trots att det är Krzysztof Kieslowski som står för regin.
Duck Soup (1933) är självfallet rolig, men jag blir också ganska trött på komiken efter en timme. Ändock har jag inte svårt att förstå hur filmen blev en klassiker. Just nu ligger den på plats nummer 195 bland IMDb:s topp 250 filmer. Inte så illa pinkat (av en trähäst). Och naturligtvis: den spelas av bröderna Marx. Varav Groucho Marx lär vara viktigast att nämna.
Altered States (1980) tycks mig svårbedömd. Jag vågar inte riktigt uttala mig om dess kvaliteter och brister. Men ett är sant: mitt intryck är ett svalhetens oengagemang. Jag tycker helt enkelt att filmen är trist, trots dess lovande handling. Men om det beror på mig som tittare eller på filmen som sådan, det är jag osäker på. Huvudroll av William Hurt och biroll av Drew Barrymore.
The Lady Vanishes (1938) är både underhållande och välgjord. Definitivt en av Alfred Hitchcocks bättre, om man ser till hans tidigare skapelser. Befinner sig just nu på plats nummer 198 bland IMDb:s topp 250 filmer. Inte alltför pjåkigt ändå. En uppskattad film, onekligt.
Steve Vai – Visual Sound Theories (2007) hade jag sett klipp av förut, men det var ändå intressant att se konserten i dess helhet nu. Jag är en stor beundrare av vår virtuos, och sitter som naglad framför bildrutan när han spelar. Han älskar lidelsefullt (med) varje minsta ton, och varför inte? När vår virtuos ger upphov till dem, är de värda att älskas (med). Underbart att se denna orgie av toner mellan gitarr och orkester.
Amarcord (1973) kan ju inte sägas vara en dålig film. Den är välgjord. Men den är heller inte särskilt intressant, om jag får säga mitt. Jag har bara sett ett par filmer av Federico Fellini, men jag är än så länge reserverad. Vad jag sett har varit, inte dåligt, men ointressant och rentav påklistrat låtsat. Det intrycket gäller också för den här filmen.
Riten (1969) är utsökt skriven och regisserad; helt enkelt en liten pärla av – naturligtvis – Ingmar Bergman. Mer skall inte behöva sägas. Omdömet är det väsentliga, och i det här fallet alltså mycket gott.
Hitler’s Death: The Final Report (1995) är en intressant och välgjord dokumentär om… ja, titeln säger väl det mesta? Det här handlar först och främst om de tvivel som restes efter Hitlers självmord. Var han verkligen död? Kanske hade han flytt, eller kidnappats? Och så vidare. Med andra ord frågor som jag inte sett resas i någon annan dokumentär förut, så det var givande. Gott så.
Testament (1983) kunde ju vara lite underhållande – tänkte jag. Men jag tänkte fel. Den är rätt trist egentligen. Det finns så många andra filmer som gjort samma sak mycket bättre. Dock liten biroll av Kevin Costner. Alltid något.
Role Models (2008) verkar uppskattas av många; själv ger jag ett svalt mottagande. Det här är nämligen alldeles för klichéartat, humorn är mestadels lam för att inte säga pinsam. Går det över huvud taget att se? Förvisso. Men till mer än strökollande duger det faktiskt inte. Jag gillar ibland Seann William Scott, när han spelar roller som inte påminner alltför mycket om vad han gör här. Paul Rudd har inget i sådana här komedier att göra alls. Elizabeth Banks fungerar väl, men kan inte heller påstås vara något speciellt tillskott. Summa summarum: betyget säger att Role Models är en medioker film. (Liten biroll av Louis C.K. förresten.)
