Cineasten

The Brood (1979) är rätt kass, och det brukar jag inte behöva säga om en David Cronenberg-film. Oftast gillar jag hans produktioner. Antar att den här var lite för tidig? Han hade inte funnit sin riktiga nisch ännu.

The Lookout (2007) är skaplig. Lite lagom underhållande, och lite lagom tuff. Det fungerar helt enkelt, men är samtidigt inget att bli entusiastisk över. Biroller av bland andra Jeff Daniels, Isla Fisher och Bruce McGill.

Dead Set (2008) är en märklig miniserie om sammanlagt 140 minuter. Jag fastnade för dess synopsis på IMDb, och valde att se den. Jag citerar:

“During a fictional series of Big Brother, a zombie outbreak occurs, but the house-mates are unaware of the impending doom outside of the Big Brother House.”

En zombiefilm med andra ord! Bra? Inte så värst. Underhållande? Lite lagom. Slutbetyg “okej”.

Loranga, Masarin & Dartanjang (2005) är onekligen en märklig tecknad barnfilm. Och som sådan är den säkert ganska trevlig. Själv skall jag snart fylla 24 år, och har med andra ord inte så stort utbyte av detta, eller för den del grund att bedöma det på. Smått underhållande.

Outlander (2008) är tyvärr lika medelmåttig som alla andra vikingafilmer. Kanske generaliserar jag lite väl mycket här, men jag har i alla fall inte sett någon särskilt bra vikingafilm själv. Det här tröttnar man på redan innan man nått mitten, p.g.a. klichéer och förutsägbara intriger. Inte att hänga i granen med andra ord. Dock roller av bland andra James Caviezel, Ron Perlman och John Hurt.

Starman (1984) må ju vara något av en klassiker, men själv tycker jag att den är dålig. Det är rentav svårt att se den, utan att bli irriterad över dess dåliga effekter, dåliga skådespeleri och lama handling. Trots regi av John Carpenter och trots huvudroll av Jeff Bridges. Tyvärr. Inget gott betyg här inte.

The War of the Roses (1989) är rätt töntig om man frågar mig. Ja, rentav ordentligt töntig. Inte ens särskilt underhållande, så omdömet blir allt annat än entusiastiskt. Danny DeVito regisserar och spelar en central roll, vilket i sig självt kan säga en del. Som regissör är han ju knappast den vassaste kniven i lådan. Det märks bland annat i filmen för näsan. Michael Douglas och Kathleen Turner spelar delade huvudroller, och de fungerar såklart. Dock inte mer än “fungerar”. Även Sean Astin i liten biroll.

Antwone Fisher (2002) är väl okej. Inget märkvärdigt men inte heller dåligt; fungerar skapligt som underhållning. Dessutom verklighetsbaserad. Regi och skådespeleri av Denzel Washington.

Soul Men (2008) är inget märkvärdigt, men det fungerar att strökolla på. Inte mer, inte mindre. Ungefär som väntat, alltså. Filmens största nackdel är att den saknar något engagerande, den har inte “det där”. Hur som helst. Samuel L. Jackson fungerar väl, och även Bernie Mac, må han vila i frid. Samt mindre roll av Isaac Hayes, må även han vila i frid. (Dessa bägge herrar dock i augusti med en dags mellanrum.) Komedin blir lite tragisk av dessa dödsfall, men det kanske bara verkar till dess fördel? Nå, rätt slätstruket i vilket fall.

Gayniggers from Outer Space (1992) är en kortfilm på 25 minuter. Varför se den? Namnet röjer svaret! Man bara måste se en film med ordet “gayniggers” i titeln, inte sant? Nåväl. Kanske och kanske inte. Jag är inte direkt imponerad här, men “udda” är ett begrepp som faller på läpparna. Mycket udda.