Cineasten

Son of the Mask (2005) är naturligtvis en dålig film och inget annat. Vad annat var att vänta? Filmen placerar sig som nummer 44 bland IMDb:s sämsta. Det vorde väl säga allt? Jag var bara lite nyfiken, och bestämde mig för att stilla nyfikenheten. Nu har filmen setts, eller i alla fall till del, för jag spolade igenom den. Å andra sidan tror jag inte att något väsentligt missades. Uppföljare kan det vara lite si och så med – men uppföljare som dröjer tio (eller elva) år blir väl knappast någonsin bra. Ej heller i detta fallet. Framför kameran ser vi bl.a. Kal Penn och Bob Hoskins.

Sling Blade (1996) hade jag faktiskt inte sett, men nu var det misstaget korrigerat! En bra film? Ja, det är det. Den är till och med mycket bra. Främst uppskattas såklart Billy Bob Thornton, såsom både regissör, manusförfattare och huvudrollsinnehavare. Han är onekligen briljant på alla fronter här. Det är till och med svårt att känna igen honom såsom Karl Childers. Originell och bra film, alltså. Samt med en trevlig moralkaka också. Välförtjänt av sin 2½ timme i längd. Framför kameran ser vi också till exempel J.T. Walsh, John Ritter och Robert Duvall.

Loose Change: Second Edition (2006) är naturligtvis en konspirationsfilm, och sådana ogillar jag å det grövsta. Att jag nu såg filmen berodde på en enda sak: allmänbildning. Eftersom filmen ofta åberopas i olika sammanhang, kan det tjäna ett syfte att ha sett den. Nu har så skett – och jag har inget gott att säga om den. Såsom väntat, med andra ord.

Shadowlands (1993) har väl ett värde, på så vis att den är baserad på verklighet. Har man en fascination för C.S. Lewis – då bjuder säkert den här filmen på intressant stimuli. Själv avskyr jag dock Lewis, och såg filmen mot den bakgrunden. Alltså blir mitt subjektiva omdöme inte något vidare gott. Dock gör Anthony Hopkins en bra prestation i huvudrollen, även om filmen i dess helhet känns överflödig, annat än för den specialintresserade. Regi av Richard Attenborough.

How to Lose Friends & Alienate People (2008) har halvt om halvt inväntats i runt ett år nu. Varför då, kan tänkas? Jo, min flickväns kompis skall faktiskt ha en statistroll här. Visserligen en minimal medverkan, men det är ju ändå lite tufft. När jag och min flickvän nu såg filmen, kunde vi inte hitta hennes kompis. Kanske blev hon bortklippt, kanske syntes hon aldrig, eller kanske var vi för ouppmärksamma. Det kan väl egentligen kvitta, åtminstone för min del. Är det en bra film då? Tja, den är okej. Den är förutsägbar och emellanåt lite pinsam, men har ändå viss charm och bjuder på lite underhållning. En “okej” komedi, får man väl säga. Framför kameran ser vi bland andra: Simon Pegg, Megan Fox, Gillian Anderson, Jeff Bridges och Kirsten Dunst.

The Princess Bride (1987) såg jag först idag – trots att alla verkar ha sett den! Just nu befinner den sig på plats nummer 163 bland IMDb:s topp 250 filmer. Varför då? Jag vet inte. Det är en charmig, originell och emellanåt riktigt rolig film. Att den skulle vara en av de bästa filmer som någonsin gjorts – det invänder jag dock bestämt mot! Hur som helst gillar jag den. Regi av Rob Reiner, och biroller av bl.a. Christopher Guest och Billy Crystal.

Lilja 4-ever (2002) var ju faktiskt en mer seriös film än jag hade väntat mig. Därmed inte sagt att den är så särskilt bra. Även om det rent tekniska fungerar, blir jag mest irriterad över hur idiotiska alla är. Jag lämnas att undra – vad tusan var egentligen meningen med filmen? Och sådana undringar är sällan ett gott tecken. Förvisso är det “realism”, såtilvida att det bygger på verkliga händelser. Men då undrar jag: varför är dessa händelser så intressanta, att de förtjänar att bli filmatiserade? Åtminstone jag själv saknar ett bra svar på den frågan. (Förresten är det trevligt att notera, att Estland idag är mycket rikare än det var då. Fortsätter det så här, då kommer vi svenskar vilja flytta dit istället för tvärtom. Beroende på vad? Ekonomisk frihet. Sådant har de relativt gott om i Estland – som en liten bissering helt skild från omdömet om filmen.)

Max Payne (2008) är på det hela taget medioker. Påkostad och smått underhållande är den ju, men lämnar mycket i övrigt att önska. Redan från början vill jag säga att jag inte är så insatt i spelet som filmen bygger på, men jag har spelat det någon gång, och vet ungefär vad det går ut på. Med detta sagt: filmens problem är främst att den inte ger någon psykologisk insikt i huvudpersonen, spelad av Mark Wahlberg. Man får svårt att engagera sig i den, och tar inget djupare intryck. Så nej, särskilt bra är den inte. Men lagom underhållande – när man inte kräver mer än explosioner och väpnade strider av en film. Övriga biroller av t.ex. Mila Kunis och Beau Bridges.

Det sociala arvet (1993) är den sista delen i en trilogi. Nu blir det definitivt ingen mer film, om så bara för att huvudpersonen – Kenta – dog 2003. För sent att vilja göra en fjärde installation alltså. Det är kanske lika bra det? Filmerna är nämligen bra i just den ordning som de gjorts: den första är bäst, den andra är lite mindre bra, och den tredje… är okej. Dock intressant att ha sett dessa tre filmer i ordning, efter varandra. Överlag bra och intressant.

Ett anständigt liv (1979) är den andra delen i trilogin om Kenta och Stoffe. Eller ja. Stoffe för under inspelningen av denna. Hur som helst ä filmen på något mystiskt sett intressant och underhållande. Den engagerar – trots att jag inte brukar bli engagerad av sådant här. Vilket ju i alla fall måste räknas för något?