Treasure Planet (2002) hade jag förvisso sett förut, när den var nästintill ny. (Jag har till och med spelat spelet.) Nu fick jag för mig att se om filmen, och tja, den är ju rätt skaplig. D.v.s. rätt skaplig med Disney-mått. Vi bjuds på en del underhållning och fantasifullhet, och det är väl ändå för sådant som man ser en film som denna? Röster av bl.a. Laurie Metcalf, Martin Short och Emma Thompson.
Jeff Dunham’s Very Special Christmas Special (2008) är inte speciellt rolig. Mannen har den mest lättköpta publik jag någonsin sett. Han behöver bara harkla sig, och folk brister ut i gapskratt. Det känns som att hans show är ordentligt överskattad, även om det finns en del skojiga saker här också. Överlag är jag dock inte särskilt imponerad alls. Rätt tam föreställning, med högst ett par två eller tre skratt.
The House Bunny (2008) är förstås inte en särskilt bra film. Den är rentav ganska dålig – dristar jag mig att säga. En enda stor kliché. Men jag medger att Anna Faris passar i huvudrollen, och man får ge henne beröm för en snygg kropp och en hjärndöd image (som platsar i filmen). Inget ont om henne alltså, jag brukar tycka att hon är charmig. Så även här; det är snarare filmen jag stör mig på. Övriga roller av bl.a. Colin Hanks och Christopher McDonald.
Lost in Translation (2003) har jag sett förut, men jag fick lust att se om den. Bra? Onekligen. Mycket bra till och med. Däremot tycker jag att somliga överskattar filmen, d.v.s. de som ser den som ett odödligt mästerverk. Det är väl ändå att ta i? Men välgjord och intressant är den onekligen; Sofia Coppola lyckas spektakulärt som dess regissör (trots att hon visat sig dålig i senare sammanhang). Bill Murray är bra. Scarlett Johansson är bra – och sexig. Giovanni Ribisi är bra. Kort sagt – bra!
Så har man sett hela den tolfte säsongen av South Park, och naturligtvis har jag även sett de föregående säsongerna sedan gammalt. Inte mycket behöver sägas. Jag har alltid gillat serien, och lär förmodligen göra det även i framtiden. Mycket trevligt, onekligen.
Blade: Trinity (2004) hade jag sett förut vid ett tillfälle, för snart tre år sedan. Den är väl “okej” kort och gott. Det vill säga: okej som ren underhållning betraktad. Vad skulle detta vara, mer än underhållning? Jag måste dock erkänna att jag håller den snäppet högre än ettan, som faktiskt visar sig vara den svagaste delen i en över huvud rätt svag trilogi. Ändå känns trean onödig och överflödig. Men visst, lite “action” för underhållningen, det bjuder den ju på. Wesley Snipes för för sista gången sin huvudroll, och bland övriga skådespelare ser vi till exempel Kris Kristofferson, Dominic Purcell, Jessica Biel och – en tämligen malplacerad – Ryan Reynolds.
Blade II (2002) är en ovanlighet, på så sätt att det är en uppföljare som är bättre än dess föregångare. Ja, kanske inte mycket bättre då, men i alla fall lite. Vad beror det på? Vi kan nog tacka mycket för en mer rutinerad och skicklig regissör, nämligen Guillermo del Toro. Dessutom är effekterna och det visuella mindre pinsamt. Ifall man gillar högteknologisk vampyraction må sedan vara en annan sak, men även om det är ganska larvigt, så är det lagom underhållande. Wesley Snipes repriserar sin huvudroll, och han passar i den. Vi ser även bland andra: Kris Kristofferson, Ron Perlman och Thomas Kretschmann.
Blade (1998) såg jag först idag. Det trodde ni inte va? Jag hade faktiskt inte sett filmen tidigare – även om jag såg trean något år efter att den kom ut. Vad skall man då säga om detta… Handlingen är larvig, effekterna är pinsamma, och helhetsintrycket är minst sagt undermåligt. Ändå lyckas filmen vara lite lagom underhållande. Därför blir omdömet “okej”, under omständigheterna. Wesley Snipes fungerar i huvudroll. Vi ser även bl.a. Kris Kristofferson, Udo Kier och Traci Lords.
Fröken Sverige (2004) är en pinsam film. Det är väl beklagligt om svenskar framställs så här, inför utlandet? Men vi kanske till och med är så här? Nå, det kan säkert kvitta lika. Vi kan i alla fall uppskatta att huvudpersonen har ett uns mer vett än sina vänner (men ett uns är i och för sig ganska lite). Vi kan också uppskatta att vänsterfolket porträtteras i deras osminkade verklighet. Men då letar vi också med ljus och lykta efter något gott att säga om filmen. På det stora hela är det ju faktiskt en rätt dålig film.
The Duchess (2008) är, i min mening, en trist dussinfilm. Den har inget som inte redan finns hos andra filmer, och ens vad den har är inte särskilt intressant. Nu är jag över huvud taget rätt kräsen när det kommer till kostymdramor. De skildrar alltsomoftast rena plattityder, och så även i det här fallet. Keira Knightley spelar huvudroll som lite korkad hertiginna, men har trots allt en glimt av förnuft som hon ibland agerar på, men ibland också inte. Vi ser även Ralph Fiennes och Charlotte Rampling framför kameran. Helhetsintryck: mediokert.
