Cineasten

Madagascar: Escape 2 Africa (2008) är inte en uppföljare jag brytt mig om att ha några förväntningar på. Inte för att jag ogillade ettan eller så. Den har jag sett en handfull gånger, och jag tycker att den är ganska trevlig. Men tvåan kunde ju bara bli “mer av samma”, så att säga. Vilket också var precis vad det blev. Visst är det här en okej film, men vad tillför den? Inget särskilt, måste jag tyvärr medge. Det fungerar som underhållning, men är inget som inte redan ettan var. Röster hör vi av bl.a. Ben Stiller, Chris Rock, David Schwimmer, Jada Pinkett Smith, Sacha Baron Cohen, Alec Baldwin – och den sedermera avlidne Bernie Mac.

Closer (2004) är en film jag har svårt att begripa. Ja, den är säkert välgjord, och aktörerna spelar väl, men det är ändå något märkligt med den. Dessa relationer, dessa beteenden, dessa… intriger. Jag förstår dem inte. Jag kan på intet sätt identifiera mig med dem, och de verkar knappt tillgängliga för förnuftig analys. Eftersom jag inte begriper varför karaktärerna beter sig som de gör, blir det svårt att njuta av filmen. Men jag är ändå säker på att den är välgjord. Och vi gillar aktörerna. Vi gillar Jude Law och Julia Roberts och Clive Owen. Allra mest gillar vi att se Natalie Portman i stringtrosor.

Just Like Heaven (2005) sågs till sist, efter att jag undvikit den i ett par år. Som väntat ganska medioker film, men visst, jag har ju sett sämre. Och som underhållning betraktad fungerar den väl – även om den nog riktar sig främst till den kvinnliga publiken (är jag fördomsfull nog att anta). Reese Witherspoon i huvudroll, och Mark Ruffalo i biroll. De passar väl rätt bra i sina respektive karaktärer, antar jag. Biroll av Jon Heder piggar upp.

Iscariot (2008) är en svensk deckare, såsom svenska deckare brukar göras. Vare sig uselt eller bra, utan på det hela taget mediokert. Något mer skall inte behöva sägas, tror jag.

Definitely, Maybe (2008) är ju charmig och söt – det får man medge. Helt okej film, trots att genren sällan tilltalar mig. Ryan Reynolds passar förstås utmärkt i huvudrollen, och i sådana här roller över huvud taget. Vi ser även t.ex. Elizabeth Banks, Isla Fisher, Rachel Weisz och Kevin Kline framför kameran. Alltså: helt okej film, åtminstone i förhållande till dess genre.

Fly Me to the Moon (2008) är naturligtvis en barnfilm, och får betraktas som en sådan. Jag tyckte att det kunde passa i bakgrunden medan jag lagade mat och gjorde andra sysslor. Det är ungefär vad filmen duger till också. Jag kan dock tänka mig att den yngre publiken gillar den mer. Röster av bl.a. Tim Curry och Robert Patrick.

Mansfield Park (1999) är en trist och i alla avseenden medioker film. Detta är skälet till att jag är tveksam inför kostymdramor. Det är så här de brukar vara: ytliga och lika intressanta att se på som torkande färg. En recensent på IMDb kallar filmen för en “travesti”, och det är jag böjd att hålla med om. Här finns inget att hämta. Filmen passerar mig i stort sett obemärkt. Och detta är synd, eftersom regissören uppenbarligen kan prestera mycket bättre.

Arn – Riket vid vägens slut (2008) fick jag vänta nästan exakt elva månader på att se, från att jag sett ettan. Nåja, “vänta” är kanske ett väl starkt ord här. Egentligen kunde det väl nästan kvitta, men jag tyckte ändå att jag borde se fortsättningen. Lite mindre irriterande är den, eftersom religionen hamnar mer i bakgrunden. På så vis tycker jag att den är mer uthärdlig och underhållande, än föregångaren. Fortfarande är inte betyger mer än “okej”; möjligtvis “helt okej” såsom svensk film betraktad. Jan Guillou är säkert nöjd i alla fall. Joakim Nätterqvist är ovanligt passande i en roll som denna, och det är fortfarande roligt att höra Stellan Skarsgård tala svenska. Nåväl – nu har man sett bägge filmerna om Arn (plus att jag mellan dessa filmer också sett miniserien). Avklarat arbete! Men varför verkar första filmen ha varit en storsatsning, medan den andra filmen tycks ha förblivit tämligen ignorerad?

Pocahontas (1995) var en populär film när den kom ut. Tänk för det minns jag! Men jag såg den aldrig. Och hade inte sett den förrän nu, tro det eller ej. En ganska charmig berättelse är det faktiskt, det får man medge. Ingen jättebra film direkt, men den har sin charm och är smått underhållande. Alltså inget bottennapp heller. Dock är väl detta främst avsett för den kvinnliga publiken? Röster av bl.a. Mel Gibson, Christian Bale och Billy Connolly.

When Night Is Falling (1995) är en underbart vacker film, om kärlek och erotik, och religionens konflikt med dito. Dessutom: kärleken och erotiken får i slutändan segra! Regin är rentav utsökt. Filmen går direkt in som en av mina favoriter.