Arn – Riket vid vägens slut (2008) fick jag vänta nästan exakt elva månader på att se, från att jag sett ettan. Nåja, “vänta” är kanske ett väl starkt ord här. Egentligen kunde det väl nästan kvitta, men jag tyckte ändå att jag borde se fortsättningen. Lite mindre irriterande är den, eftersom religionen hamnar mer i bakgrunden. På så vis tycker jag att den är mer uthärdlig och underhållande, än föregångaren. Fortfarande är inte betyger mer än “okej”; möjligtvis “helt okej” såsom svensk film betraktad. Jan Guillou är säkert nöjd i alla fall. Joakim Nätterqvist är ovanligt passande i en roll som denna, och det är fortfarande roligt att höra Stellan Skarsgård tala svenska. Nåväl – nu har man sett bägge filmerna om Arn (plus att jag mellan dessa filmer också sett miniserien). Avklarat arbete! Men varför verkar första filmen ha varit en storsatsning, medan den andra filmen tycks ha förblivit tämligen ignorerad?