Stockholmsnatt (1987) är förstås ett slags inhemsk klassiker, i någon lite förvriden bemärkelse av ordet. Jag hade sett delar av den 45 minuter långa (eller snarare korta) filmen tidigare, och bestämde mig nu att se den i dess helhet. Bra? Nej, inte särskilt. Irriterande? Ja, mycket. Men samtidigt är det på något sätt skoj att se den. Lite nostalgi, trots att jag bara var två år när den kom ut.