Cineasten

Quantum of Solace (2008) har man sett fram emot, eftersom dess föregångare var så pass bra. Detta är dock inte en bra film. Förvisso inte usel, men ej heller bra. Handlingen har fått ge vika för explosioner och skottstrider allena. Filmen känns tyvärr ganska meningslös - håller ni inte med om det? Tyvärr. Varför var man tungen att byta regissör egentligen? Daniel Craig är naturligtvis bra som James Bond, och i mitt tycke den bäste Bond hittills. Detta faktum lyckas dock inte rädda filmen. Intrycket är matt. Biroller av bl.a. Judi Dench och Jeffrey Wright.

Saw V (2008) hade man väntat lite smått på. Inte för några förväntningar, men bara för att få se nästa film i serien. Nej, en vidare bra film är det inte heller. Den sämsta filmen i serien - om man frågar mig. Man borde ha slutat göra dessa filmer vid fyran som allra mest. En besvikelse - för den som har förhoppningar. För mig, helt enkelt en försumbar produktion bland många andra. (Lyckligtvis var jag rätt full när jag såg den - och är det fortfarande.)

The Shipping News (2001) är väl egentligen en ganska anonym film. Den är rätt fint gjord, men man glömmer den också snabbt. Tekniska brister kan jag inte klaga på, men kanske skulle den behöva mer substans? Sådant är i alla fall mitt spontana intryck. Lasse Hallström står för regi, och han kan vara bra ibland. Detta är ingen flopp, men inte heller en av hans bättre produktioner. Kevin Spacey är bra i dess huvudroll, men hade kunnat vara bättre. Exakt detsamma kan nog även sägas om bl.a. Julianne Moore, Cate Blanchett och Judi Dench. Alltså: tekniskt sett välgjord film, men lämnar tittaren tämligen oberörd.

My Name Is Bruce (2007) tycker jag mest är larvig. Filmen är skapad för explicita fans av Bruce Campbell, och passar inte den generelle tittaren. Jag är inget sådant fan, och får således ut mycket lite av det här. Fjantigt så det förslår!

Eagle Eye (2008) visade sig - som väntat - vara en medioker actionthriller. Detta vittnar också IMDb:s betyg om, eftersom filmen har fått 6.8 i dagsläget. Det är ett lågt betyg, för att vara en bioaktuell storfilm. Personligen gav jag den en sexa, och då är jag generös. Filmen är nästan pinsam i sin handling och sina klichéer. Inte ens underhållning lyckas den erbjuda, i mitt ringa tycke. Shia LaBeouf har huvudrollen här, och jag begriper inte varför folk gillar honom? Usel är han inte, men han är anonym, han är trist. Han lämpar sig inte för mer än bakgrundsroller - såvitt jag förstått. Kanske kan han visa fram bättre kvaliteter i kommande filmer. Biroll av Billy Bob Thornton.

Crash (1996) har en felaktig tagline. Detta är inte den mest kontroversiella film jag någonsin sett eller kommer se. Förvisso är den udda, och skildrar en ovanlig sexuell fetischism. Även om skildrandet inte har mycket med verkligheten att göra så är den välgjord och stundom vacker. En sensuell och udda film av David Cronenberg, ungefär i enlighet med hans vanliga repertior. Jag gillar filmen, även om jag inte heller blir överdrivet entusiastisk. Att se en ung James Spader i huvudrollen är trevligt, och i biroll t.ex. Holly Hunter. Trevligt, på det hela taget.

Videodrome (1983) är en ganska häftig film, det får man väl medge. Jag blev tipsad om den för kanske… 1½ år sedan. Först nu gjorde jag slag i saken och såg den. David Cronenberg gör mig förtjust, och aldrig har väl så fula effekter ändå varit så charmiga. Jag tycker om hans sedvanliga surrealism, och hans sedvanliga äckel. Trevlig huvudroll av James Woods. Över huvud taget trevlig film.

Little Women (1994) är väl sådär. Inte dåligt gjord eller så; den är snarare charmerande. Jag blir bara lite tveksam över substansen här. På vilket sätt är det en meningsfull film? Eller skall den bara bjuda på lite underhållning och charm? Nåväl. Vi ser förstås många kända ansikten framför kameran, och bland dem: Gabriel Byrne, Winona Ryder, Kirsten Dunst, Christian Bale, Eric Stoltz och Susan Sarandon. För övrigt hade jag sett åtminstone delar av filmen förut. Säkerligen när den gick på teve, någon gång för… tio år sedan eller mer.

Lögn i helvete (2008) är en ganska trist pjäs, som man tappar lusten inför, redan efter högst femton minuter. Detta är i alla fall mitt intryck; pjäsen förtjänar absolut inte dess 130 minuter i längd. Mediokert, även om skådespelarna gör ett rätt bra jobb.

Local Color (2006) är en särledes vacker film. Detta beror på att den handlar om något sällsynt: intellektuell beundran och kärlek mellan två människor. Dessutom levererar filmen en känga i röven på postmodernistisk konst - vilket jag förstås bara uppskattar! Armin Mueller-Stahl passar som handen i handsken här, och det gör även Ray Liotta och Ron Perlman. Mycket bra drama.