Bangkok Dangerous (2008) är en medelmåttig och rätt tråkig actionthriller. Hur bra eller dålig den är i egenskap av att vara remake, det vet jag inte. Originalet har jag inte sett. Men det här är i alla fall hur trist som helst. Jag har nyss sett klart den, och redan börjar jag glömma handlingen. Eller så mycket handling som fanns här. Nicolas Cage kan bättre, och borde sätta ribban högre. Tråkfilm.
DuckTales: The Movie – Treasure of the Lost Lamp (1990) har man naturligtvis sett förut. Det här är visserligen mycket roligare när man är liten, men fortfarande har det viss charm. Det är i alla fall inte pinsamt, på det sätt många barnprogram är. Helt okej.
The Land Before Time (1988) borde väl vara mer känd som “Landet för länge sedan”, bland svenskar. Och vad har jag att säga? Wow. Att se den här filmen är rent ut sagt plågsamt. Det är som en portal, rakt in i min barndom. Plötsligt känns det som om jag sitter i grannarnas sommarhus ute i Tummelsta, på sin höjd fem år gammal. Jag blir fortfarande lika ledsen när Lillefots mamma dör. Animationen och soundtracket känns spöklikt, så här tjugo år senare, även om jag faktiskt sett filmen ett par gånger däremellan. Här väcktes förresten mitt barndomsintresse för dinosaurier, det som skulle bli ännu mer påtagligt i och med en annan film från ’93. (Ni vet nog vilken, eller hur?) Skriver jag mer, kommer jag aldrig att sluta. Det går ändå inte att sätta ord på sådana här känslor, som filmen väcker. Fantastiskt sorglig men hoppfull barnfilm. Eventuellt en av de bästa animerade barnfilmerna någonsin, på grund av dess dynamik mellan sorg och hoppfullhet: strävan, misslyckanden och framgång.
RoboCop 3 (1993) var väl lite onödig. Det brukar sägas att de bästa av saker kommer tre i taget, och det kanske stämmer ibland. Här stämmer det dock inte. Egentligen kändes redan tvåan överflödig. Tre filmer och tre olika regissörer, men här har man också fått byta ut personen som spelar robotpolisen. Jag minns faktiskt det exakta tillfället, då jag såg den här filmen senast. Jag befann mig i ett hotellrum i Borås, och året var 1998. Jag var på väg hem efter en liten bilsemester med min bror. Filmen verkade larvig redan för tio år sedan, och den har knappast blivit mindre larvig sedan dess. Och Rip Torn som den onda företagaren…?
RoboCop 2 (1990) blev en misslyckad uppföljare med ny (och mindre bra) regissör. Egentligen en film som skulle passerat ganska obemärkt, om den inte hade ridit på den redan befintliga popularitetsvågen. Hur som helst gör vi inte längre sådana här actionfilmer, som bara går ut på pangpang och explosioner. På goda grunder, såvitt jag ser på saken. Medelmåttig film, men samtidigt rolig att se om, av nostalgiska skäl.
RoboCop (1987) var en av de absolut första vuxenfilmer jag såg. Nu hade jag inte sett den på många år, och hade glömt det allra mesta. Vissa scener var dock bekanta. Över huvud taget skoj att se om det här, och jag minns hur “tufft” det verkade när man var mindre. Å andra sidan var ju trilogin faktiskt aktuell på den tiden. Hur som helst är jag lite osäker gällande omdömet. Jag har på känn att något skall vara riktigt bra med den här filmen, men jag begriper inte riktigt vad. Om den har viktiga och aktuella teman så har jag nog alldeles missat dem. Och effektmässigt… tja. Hade man skippat “toxic waste”-scenen så hade det varit bättre, om man säger så. Det känns som att filmen hade sin tid och plats, men att den nog inte riktigt håller måttet anno 2008. Paul Verhoeven är förstås en regissör man måste respektera, och det är kul att se, att Kurtwood Smith var ung en gång i tiden! Tja, relativt ung i alla fall. Övriga biroller av bl.a. Ronny Cox och Miguel Ferrer.
Tropic Thunder (2008) är, i mina ögon, vad man skulle kunna kalla för “en flopp”. Den är inte rolig, den är inte underhållande, den är inte intressant. Filmen tycks sakna substans alldeles. Jag såg klart den för bara ett par minuter sedan – men redan börjar jag glömma vad som hände! Med andra ord inget att hänga i granen. Synd, för jag hade faktiskt små förhoppningar här, åtminstone på att få lite god underhållning. Istället fick jag ingen behållning alls. Ben Stiller är ingen mästerlig regissör och skådespelare, men han har ju lyckats bättre än så här, på bägge områdena. Över huvud taget bleka prestationer av Robert Downey Jr., Jack Black, Steve Coogan, Nick Nolte, Matthew McConaughey, Tom Cruise, Mickey Rooney – och alla andra som har mindre eller större biroller här. Många kända namn, mycket publicitet, och förvånansvärt högt betyg på IMDb (7.7). Varför? Det här kan man lika gärna strunta i att se. Man har ändå glömt bort det, när eftertexterna rullat klart.
Casino Royale (1967) går knappt att se. Den är det svarta fåret bland Bond-filmerna, och räknas inte till den officiella serien. Lika bra det! Sådan här röra kan det bli, om man låter fem regissörer och tio manusförfattare härja fritt. Helt enkelt en mycket dålig film, som knappt hänger samman. Ändå blev den på sin tid Oscarsnominerad, och ändå ser vi många kända ansikten framför kameran. Huvudroll av David Niven, och biroller av exempelvis Peter Sellers, Orson Welles, Woody Allen, Deborah Kerr, William Holden – och en liten okrediterad roll av Peter O’Toole. Många kändisar och som synes ett påkostat projekt. Men ack så uselt. Undvik efter bästa förmåga.
Det bästa ur Reuter & Skoog (2001) är en samling på den imponerande längden av 150 minuter. Huruvida ordet “imponerande” här skall ses som något positivt eller negativt, överlåter jag på andra att bedöma för egen del. Men det är mycket tid för att vara svensk sketchkomedi. En del är bra, en del är mindre bra. Jag är nöjd, men inte entusiastisk. Framför allt är detta lättsam underhållning, men då och då kanske man också skrattar till.
Total Recall (1990) är förstås en klassiker, trots att den inte är så gammal. Är det en bra eller dålig film? Jag finner, att frågan inte är alldeles enkel att besvara. Effekterna är under all kritik, och om agerandet kan man svårligen säga så mycket positivt. Ändå bjuder det hela på god underhållning, och handlingen är faktiskt intressant. Det definitiva omdömet får alltså utebli. Arnold Schwarzenegger gör sig väl i rollen – inte för att han spelar bra eller trovärdigt, men för att han på något sätt gör en prestation som stämmer överens med filmen som helst. Han får alltså inte vara särskilt bra, men ej heller riktigt usel. Vi säger detsamma om Sharon Stone och Ronny Cox – som däremot är bra aktörer. Med tanke på senare projekt, får väl detta sägas passa Paul Verhoeven som handen i handsken.
