Cineasten

Finding Forrester (2000) har jag sett förut, men det var så länge sedan, att den gott kunde ses om. Jag har fått för mig att filmen hamnat i bakgrunden, relativt till dess handling. Andra filmer av samma typ brukar nämnas långt före denna. Beror det på att de andra är så väldigt bra, eller på att den här är ganska dålig, eller bägge? Inte är det här en dålig film i alla fall. Gus Van Sant har lyckats bra, även om det inte är mer än en “bra film”. Den hade kunnat göras bättre, och är ingalunda något “mästerverk”. Men så vad? Sean Connery fungerar i huvudrollen, och även birollsinnehavarna tycks passa mycket väl in. Bland dem: F. Murray Abraham, Busta Rhymes, Michael Pitt och Matt Damon.

Catch-22 (1970) är helt okej, men boken är naturligtvis bättre. Är det inte en kliché, så säg? Satiren gör sig dock mycket bättre i text än på film – om jag får säga mitt. På intet sätt är filmen för den skull misslyckad. Den är snarare “helt okej”, som jag sade ovan. Alan Arkin passar dugligt i huvudrollen som Yossarian, och vi ser även en del andra bekanta ansikten: Martin Sheen, Jon Voight och Orson Welles. Övriga kommentarer blir nog mest överflödiga. Helt enkelt briljant satir, som dock ter sig klarare i boken än i filmen.

Gerry (2002) är egentligen en väldigt innehållslös film. Två personer vandrar i öknen – det är hela saken. Ändå lyckas den på något sätt vara både vacker och engagerande. Varför? Jag vet inte riktigt. Gus Van Sant är visserligen precis rätt regissör för jobbet, och för både roller och manus står två andra välbekanta personer, nämligen Matt Damon och Casey Affleck. En mycket bra film – vill jag säga. Men jag vet inte hur mycket sakligt fog jag har för det intrycket. Så vad? Det är ändå främst mitt subjektiva tyckande som filmdagboken är tänkt att röja.

Radio Days (1987) är väl inget särskilt egentligen. Den är varm och välgjord, och av vad jag hört realistisk. Men har den någon djupare substans att erbjuda, bortom detta? Tveksamt – svarar jag spontant. Kanske finns här något jag inte ser. Kanske inte. Mitt omdöme är omedelbart, här som i de flesta andra fall. Woody Allen brukar sällan göra dålig film, och en dålig film har han åtminstone inte gjort här heller. I värsta fall bara en “halvbra”. Många välbekanta ansikten ser vi såklart framför kameran. Bland dem: Seth Green, Dianne Wiest, Mia Farrow, Diane Keaton, Jeff Daniels och William H. Macy.

Burn After Reading (2008) är bra. Något annat kan man knappast vare sig påstå eller förvänta sig. Så blir det, när bröderna Coen styr spakarna. Ännu en gång har de gjort en intelligent komedi, där humorn liksom dväljs i lager av tragedi. Humorn är alltså inte direkt påtaglig, men den finns där, och är egentligen vad som präglar filmen allra mest. Vi känner igen stilen sedan tidigare, men vad gör väl det? Mycket bra film är det, hur det än vara må! John Malkovich är superb här, och det är även de flesta andra skådespelarna. Frances McDormand är bra. George Clooney är bra. Tilda Swinton är okej. J.K. Simmons är naturligtvis som spikad för rollen som CIA-chef. Brad Pitt är däremot så hemskt malplacerad att hans karaktär blir märkligt fascinerande och intressant. Helt enkelt underbart!

The Fly (1986) är förstås en klassiker. Det märks väldigt tydligt vem som har gjort filmen: David Cronenberg. Känslan av att stiga rakt in i 80-talet är påtaglig. Man kan tycka att handlingen är lam, och effekterna är naturligtvis inget att hurra över. Ändå är det här underhållande, och på något sätt djupt (även om djupet ingalunda är originellt – se t.ex. Kafkas “Förvandlingen”). Jeff Goldblum gör en bra huvudroll som flugmannen, och Geena Davis platsar vid hans sida. Inget att klaga på från min sida, med andra ord.

If I (2004) är briljant ståupp-komedi av Demetri Martin. Helt enkelt oslagbart. Är det förresten någon som betvivlar att mannen har asperger…? Hur som helst kan man se föreställningen här.

Jurassic Park III (2001) är naturligtvis den minst lyckade filmen i serien. Regissör är utbytt, och plötsligt kommer Sam Neill tillbaka, som inte var med i tvåan. Jag såg aldrig filmen när den kom, men har tänkt se den flera gånger. Så blev det inte – förrän nu. Anledningen tycks väl uppenbar, kanske? Handlingen verkar krystad och är i alla händelser alltför förutsägbar. Materiallära var tydligen inget som regissören brydde sig om, när en dinosaurie bryter sig ut ur en bur som är menad att hålla den, medan en vanlig plåtdörr lyckades bättre. Ogenomtänkt och i allt väsentligt överflödig film. Aningen malplacerad William H. Macy dessutom.

The Lost World: Jurassic Park (1997) är väl sådär. Jag såg den för tio år sedan, när den var nästintill ny. Vissa saker kom jag ihåg, det mesta hade jag glömt. Förmodligen vänder sig Steven Spielbergs uppföljare främst till den yngre publiken. I synnerhet den yngre publik som tycker att dinosaurier är fascinerande. Därefter vänder den sig till den vuxna publik som fortfarande har kvar sitt barnasinne, eller åtminstone den delen av barnasinnet. Skalar man bort detta med dinosarna, då har man ju inte så mycket kvar. Det är alltså exponeringen av dinosaurier som gör filmen sevärd. På gott och ont, naturligtvis. Richard Attenborough och Jeff Goldblum repriserar sina tidigare roller. Nya aktörer värda att nämnas, är Julianne Moore, Peter Stormare, och en hemskt malplacerad Vince Vaughn.

Jurassic Park (1993) kan man säga väldigt mycket om, men jag skall försöka låta bli. Steven Spielberg gjorde härmed en banbrytande film på många olika sätt. Idag kanske animationen tycks lite dåligt gjord, men den var först på plan ’93. Bra film? Tja, ganska bra i alla fall. Framför allt nyskapande och underhållande för den yngre publiken. Jag var själv åtta år när den kom, och jag blev väldigt influerad av den. Mitt intresse för dinosaurier pånyttföddes, kan man väl säga. Sam Neill gör en bra roll, vilket även gäller för Jeff Goldblum och Richard Attenborough. Däremot tycks mig Samuel L. Jackson som malplacerad här. Men det är väl en småsak, antar jag. Hur som helst trevlig film, och det var skoj att se om den!