The Land Before Time (1988) borde väl vara mer känd som “Landet för länge sedan”, bland svenskar. Och vad har jag att säga? Wow. Att se den här filmen är rent ut sagt plågsamt. Det är som en portal, rakt in i min barndom. Plötsligt känns det som om jag sitter i grannarnas sommarhus ute i Tummelsta, på sin höjd fem år gammal. Jag blir fortfarande lika ledsen när Lillefots mamma dör. Animationen och soundtracket känns spöklikt, så här tjugo år senare, även om jag faktiskt sett filmen ett par gånger däremellan. Här väcktes förresten mitt barndomsintresse för dinosaurier, det som skulle bli ännu mer påtagligt i och med en annan film från ’93. (Ni vet nog vilken, eller hur?) Skriver jag mer, kommer jag aldrig att sluta. Det går ändå inte att sätta ord på sådana här känslor, som filmen väcker. Fantastiskt sorglig men hoppfull barnfilm. Eventuellt en av de bästa animerade barnfilmerna någonsin, på grund av dess dynamik mellan sorg och hoppfullhet: strävan, misslyckanden och framgång.