Trois couleurs: Rouge (1994) är den tredje och avslutande delen i Krzysztof Kieslowskis trilogi eller “trikolor”. Jag tycker faktiskt att filmerna är bra i just den ordning de har gjorts: den blå är bäst, den vita är näst bäst, och den röda är tredje bäst. Men att komma på tredje plats här är inget att hänga läpp över! Filmen är utsökt välgjord och efter en stund mycket intressant. Ett mästerligt stycke film, även detta! Och fortsatt roll av Juliette Binoche, genom samtliga.
Trzy kolory: Bialy (1994) är en vacker, välgjord och smått briljant film. Detta är den andra installationen i Krzysztof Kieslowskis “trikolor”. Jag hävdar bestämt att den första filmen är bättre, men det innebär på intet sätt att den här skulle vara mindervärdig. Det är en underbar film, och inget mindre än det. Liten biroll av Juliette Binoche.
Trois couleurs: Bleu (1993) är en briljant och mycket stark film - som den första i en trilogi, eller “trikolor” om man så vill. Här presterar regissören Krzysztof Kieslowski fenomenalt; verket är vackert filmat och musiken är oerhörd. Helt enkelt ett mindre mästerverk - med Juliette Binoche i huvudrollen. Härligt!
Kevin Smith: Sold Out - A Threevening with Kevin Smith (2008) är en mastodont på 220 minuter. Ja, ni hörde rätt. Kevin Smith gör stand-up i över tre timmar här, för att fira sin egen födelsedag! Är han rolig? Nej, inte särskilt. Han har en förmåga att babbla i evigheter om små triviala detaljer - men särskilt rolig är han inte. Däremot lite intressanta saker ur hans karriär. Emellertid inget att slösa så här mycket tid på egentligen, ens om man är ett stort fan av Smiths filmer. (Själv gillar jag honom, men är inget uttalat “fan”.) Jag vidhåller alltså detta vara något av ett bottennapp.
The Pledge (2001) är bra. Sean Penn visar att han kan regissera - men det har han ju också visat även i andra fall. Det här är inte riktigt vad man förväntar sig, och det är i min mening bra! Istället för en typisk thriller med alla klichéer det innebär, får vi något djupare och mer intressant. Jack Nicholson fungerar mycket bra i dess huvudroll, och vi kan inte heller klaga på de andra skådespelarna. Bland dem förtjänar följande att nämnas vid namn: Patricia Clarkson, Benicio Del Toro, Aaron Eckhart, Helen Mirren, Mickey Rourke och Harry Dean Stanton. Alltså: en djup dramathriller som både är välgjord och intressant. Bra!
Batman (1989) var ett intressant - men föga imponerande - återseende. Jag hade i stort sett glömt filmen, då jag inte sett den på ett tiotal år. Det får väl medges att Tim Burton har gjort bättre (men även sämre) filmer. Det här är dock ett omdöme som färgas av att jag har sett de senaste två filmerna i serien - det skall man ha i minnet. Jämte dessa två, är den här blek på gränsen till det kritvita. Vad jag tyckte för ett tiotal år sedan, det minns jag inte. Ett högt betyg har filmen fått på IMDb (7.6), så jag antar att den alltså skall vara hållbar. Tyvärr ser jag inte riktigt varför. Michael Keaton är knappast en särskilt karismatisk huvudfigur. Han är nästan anonym. Och även om Jack Nicholson inte är ett illa val som “The Joker”, är han ändå… nästintill skrattretande jämfört med hur karaktären porträtteras ‘08. Och Kim Basinger? Fungerar väl. Men mer är det inte. Och så säger jag om filmen i största allmänhet.
Ronja Rövardotter (1984) var mig ett kärt och lagom sentimentalt återseende. Jag föddes året efter att filmen gjordes, och nu var det väl en handfull år sedan sist jag såg den. Den perfekta barnfilmen? Tja, åtminstone är det i den riktningen. Men jag hade minsann glömt att det fanns nakenscener här! 85 minuter in i filmen tar sig Ronja och Birk ett nakendopp; de springer nakna i gräsen och ligger sedan nakna i solen och torkar. Sådana scener brukar inte få finnas med i barnfilmer - särskilt inte om skådespelarna själva är barn (den ena elva år och den andre tolv). Det hela blir förstås inte mindre märkligt, av de två replikerna i föregående scen: “Nu ska vi rida!” och “Vi får sätta remmarna i munnen på dem!” Men det kanske bara är jag som får detta till något snuskigt? Hur som helst, vi har alla sett detta och vet vad det är. Fantasifull barnfilm med härlig stämning och klockrent helhetsintryck.
A Gunfighter’s Pledge (2008) är en dålig western med Luke Perry i huvudrollen. Mer behöver inte sägas. Detta sammanfattar gott och väl.
Paranoid Park (2007) är en udda film som många har talat väl om. Själv är jag måttligt imponerad, även om den inte alls är dålig. Gus Van Sant är en bra regissör, och det lyser igenom även här. Jag känner ändå att resultatet brister i både intensitet och substans. Även om den är välgjord, känns den ganska meningslös - för mig. Med andra ord är jag - som sagt - måttligt imponerad. Trots att den sakliga kritiken alltså får utebli.
As Good as It Gets (1997) är en briljant film, och jag vet inte varför jag undlåtit att se den tidigare. Ärligt talat trodde jag mig redan ha sett den. Jack Nicholson förtjänar onekligen sin Oscar för huvudrollen. Han gör den maniske och socialt handikappade Melvin Udall mycket trovärdig. Hur ofta ser man en romantisk dramakomedi som inte består av mer klichéer än något annat? Sällan, får medges. Här lyckas man undvika alla uppenbara klichéer, och relationen mellan Udall och Connelly är naturligtvis dömd på förhand. Jag vet det. Du vet det förmodligen. Men de vet det inte själva, och vi får aldrig se dem komma till insikt. Helen Hunt passar fint i sin roll, och det gör även Greg Kinnear, som den homosexuelle konstnären. Cuba Gooding Jr. känns måhända lite malplacerad i sin karaktär, men det är inget allvarligt. Helt enkelt en fantastiskt välgjord och väl skådespelad film. Trovärdig och varm och engagerande. Kanske inte en verklig favoritfilm, men definitivt imponerande verk.
