Frágiles (2005) är en formstöpt klichébaserad skräckfilm, med mörka sjukhuskorridorer och läskiga barn som ser spöken. Känns det igen? Naturligtvis? Är det bra? Kan ifrågasättas. Men det här fungerar väl ändå som underhållning, och det var i det syftet filmen sågs. Okej. Huvudroll av Calista Flockhart.
Mirrors (2008) är inte en särskilt bra film. Men det förväntade man sig inte heller, eller hur? Man förväntar sig en klichébaserad skräckfilm, som förlitar sig på överraskningsmoment mer än något annat. Själv är jag måttligt imponerad, men okej, den har väl visst underhållningsvärde. I alla fall för den som inte är så kräsen. Kiefer Sutherland fungerar i huvudroll, och Amy Smart i biroll. Vi får, som bonus, se henne naken också! Över huvud taget dock en medioker film. Det original som den baseras på, har jag just ingen lust att se.
Gake no ue no Ponyo (2008) har äntligen setts, eller “Ponyo on the Cliff” med internationell titel. Den här filmen har jag ju faktiskt sett fram emot, sedan något år tillbaka. Av Hayao Miyazaki kan man förvänta sig bra saker, och det stämmer även in på detta. Visserligen har han gjort bättre prestationer tidigare, men varför klaga? Filmen är vacker, fantasifull och totalt ologisk. Perfekt! Ganska underbar film över huvud taget. Jag är mer än nöjd.
Outride the Devil: A Morning with Doc Holliday (2007) skulle vara en dokumentär, hade det sagts, och hade jag fått för mig. Men det är det inte. Istället är det ett långt skådespelande tal, kan man säga. Inget att hänga i granen; snudd på värdelöst.
The Rape of Europa (2006) är en intressant dokumentär om hur Nazityskland stal konstskatter från olika länder under WWII. Hur de “våldtog Europa”, alltså. Välgjort och informativt, som det skall vara. Berättarrösten tillhör Joan Allen.
The Sensation of Sight (2006) är en udda och vacker film. Tyvärr upplever jag att den har brister vad gäller substans och berättarteknik. Därför kan jag inte bara sjunka ner och tänka “Åh, vad vacker filmen är.” Jag tänker nämligen samtidigt: “Undrar om den handlar om något särskilt?” Det är helt enkelt en inblick i några personers liv, och det räcker inte riktigt ända fram för mig. Men det är väl också onödigt att klaga? En bra och intressant film är det ju ändå. Huvudroll av David Strathairn, och biroll av Ann Cusack.
The Genius Club (2006) är helt enkelt en usel film. Mer tänker jag inte säga om detta. Det vore slöseri med både tid och energi.
Chemical Wedding (2008) skall man kanske inte säga så mycket om. Att jag såg den berodde på en närmast primitiv reaktion: “Tufft, en skräckfilm om och med Aleister Crowley!” Någon bra film hade jag inte förväntat mig. Jag var bara nyfiken på hur detta skulle gestaltas. Det är en underlig film, förvisso en skräckfilm med med komiska inslag. Ja, rentav larviga inslag kanske. Mycket konstig, och i slutändan ganska dålig.
Wiretapping Sweden (2008) är en kort dokumentär om vår nytillkomna och snart verkställda FRA-lag. Den kan ses gratis på nätet, men för mig personligen fanns ingen ny information här. Förmodligen når filmen större intresse utom landets gränser, eller det misstänker jag i alla fall. Men usch och fy så dåliga svenskar är på att prata engelska! Nästan pinsamt. (Vad jag tycker om FRA-lagen skall jag väl inte behöva säga.)
About a Boy (2002) anses tydligen vara en ganska bra film. Själv ser jag den först nu, och håller inte riktigt med. Visst har filmen charm, men det är ändå något av en dussinfilm. Dålig är den inte, men jag ser inget speciellt bra med den heller. Viss charm och viss underhållning, men mer än så hittar jag inte. Hugh Grant passar dock bra i huvudrollen. I biroller ser vi bland andra Toni Collette och Rachel Weisz.
