Cineasten

Chris Rock: Kill the Messenger (2008) är väl sådär, antar jag. Man får väl medge att Chris Rock har några poänger, men överlag är jag inget direkt fan av hans ståuppkomik. Jag tycker att hans ämnesval är för snävt, och han är verkligen inte en jätterolig komiker, även under hans ljusare stunder. Till slut tröttnar man på hans rasbetonade skämt. Åtminstone gör jag det. Särskilt tröttnar man, efter att man sett hans andra ståupp-filmer (vilket jag har gjort). Men okej. Det finns poänger, och ett par skratt levereras. Överlag blir det dock rätt trist.

Miracle Planet (2004) är en dokumentärserie i fem delar om sammanlagt 250 minuter. Vad den handlar om? Borde väl framgå av titeln. Den handlar om livet på jorden, från att livet uppstod till idag. Ganska bra, och ganska intressant. På det hela taget får man vara nöjd. Berättarröst av Christopher Plummer.

Shine a Light (2008) är snarare en konsert än en dokumentär. Med vilka? The Rolling Stones. Av vem? Martin Scorsese. Jag är egentligen inget fan av bandet. Jag ogillar dem inte, men har aldrig heller fastnat för dem. Däremot gillar jag Scorseses filmer, och var nyfiken på hur detta blev. I slutändan vet jag inte om hans kunskaper var så utmärkande här. Vem som helst hade kunnat göra filmen. Men den är fortfarande trevlig, och fans av musiken lär uppskatta det hela långt mycket mer än jag själv gjorde.

Fireflies in the Garden (2008) är väl okej. Den har vissa starka scener, men lyckas främst vara obehaglig. Överlag är det en ganska medelmåttig film, eller vad säger ni? Det säger åtminstone jag själv. Men visst, den har ett par bra saker att skryta med åtminstone. Främst Willem Dafoe som gör en mycket bra roll som elak fader. Därmed inte sagt att han skulle vara charmerande - det är han som står för de huvudsakliga obehagen. Bland andra medverkar Julia Roberts, Ryan Reynolds, Emily Watson, Carrie-Anne Moss och Ioan Gruffudd.

Red (2008) är en bra film. Den är tragisk, men med ett lyckligt slut, och därför “komisk” i den klassiska betydelsen. Sannerligen mycket bra huvudroll av Brian Cox, och en något malplacerad med intressant biroll av Robert Englund. Gripande och medryckande film, med stark känsla för det moraliska. Bra.

Underdog (2007) är helt enkelt dålig. Nu är jag förvisso 23 år, och därmed inte filmens tänkta målgrupp. Vore jag mellan fem och tio år så skulle jag måhända vara av en annan uppfattning? Kanske. Men det är spekulation. Jag får bedöma filmen utifrån mig själv och mina egna preferenser här och nu. I så måtto anser jag att filmen är dålig. Trots Jason Lee och James Belushi.

Philosophy of a Knife (2008) har det sagts en del positivt om. Somliga har även kallat den för ett “mästerverk”. Men varför? Det är 250 minuter gore. Man kan svårligen säga något annat eller mer om den. Fyra timmar tortyr och våld kanske går hem hos de mer primitiva filmtittarna, men vi som önskar oss lite mer i mån av djup och manus etc., har inget att hämta hos denna film. Värdelöst skräp om man frågar mig.

Captain Mike Across America (2007) är en dokumentär av och med Michael Moore. Redan det säger att jag inte gillar den. Men jag var ändå lite nyfiken här, och nu är min nyfikenhet stillad. Ja, den blev stillad redan efter kanske tio minuter. Lite trista tal, lite hippiemusik, lite narcissistisk onani i form av jublande publiker. Inget att hänga i granen alls.

2046 (2004) låter intressant. Läs bara dess synopsis på IMDb:

He was a writer. He thought he wrote about the future but it really was the past. In his novel, a mysterious train left for 2046 every once in a while. Everyone who went there had the same intention…..to recapture their lost memories. It was said that in 2046, nothing ever changed. Nobody knew for sure if it was true, because nobody who went there had ever come back- except for one. He was there. He chose to leave. He wanted to change.

Det låter väl intressant? I alla fall låter det intressant i mina öron. Men tyvärr var den inte särskilt intressant alls. Snarare tråkig, trots att den tekniskt sett är välgjord. Kanske är det något jag missar här? Filmen har blivit prisad och vunnit många priser. Då kan den väl inte vara tråkig? Tja, det är ändå min subjektiva upplevelse av den. Alltså något jag snart kommer glömma att jag har sett.

Rat Race (2001) är faktiskt en underskattad komedi - om man frågar mig. Den har vissa element som är hysteriskt roliga. Beaktar man helheten så är det naturligtvis inte frågan om något storverk, men rolig är den, och den utger sig inte för att vara något mer. Jag har sett filmen ett dussin gånger, men nu var det flera år sedan sist. Därför var det roligt att se den igen; vissa saker väckte gamla minnen och jag märker att jag fortfarande kan replikerna utantill. Dessutom många bra skådespelare. Bland dem: Cuba Gooding Jr., Seth Green, Whoopi Goldberg, Jon Lovitz, Rowan Atkinson, John Cleese, Amy Smart och Kathy Bates. En del namn, med andra ord. Men men. Jag skall inte behöva säga så mycket, för filmen har väl redan setts av de flesta. Om inte, se den! Absolut underhållning över genomsnittet.