Bananas (1971) är en tidig film av Woody Allen, och den är inte heller särskilt bra – i min mening. Närmast pinsam kliché-humor, om man frågar mig. Men för någon som gillar humorn är det säkert en okej film. Dock inte mer än så. Två mycket tidiga okrediterade biroller av inga mindre än Danny DeVito och Sylvester Stallone.
Love and Death (1975) är fullständigt briljant och hamnar direkt på min lista över preliminära favoritfilmer. Woody Allen visar sig från sin bästa sida, och Diane Keaton är förstås bra – och riktigt snygg ’75. Nu är jag lite entusiastisk här strax efter tittningen, och jag vet att man inte skall tala alltför mycket om en film i det tillståndet. Ens omdöme tenderar att bli en smula grumlat. Jag får helt enkelt se om filmen omsider, och lämnar all eventuell analys till senare tillfälle. Här får det räcka med själva “betyget”, och det har jag ju redan gett. Briljant komedi.
The Creature Wasn’t Nice (1983) är för mig mer känd som “Naked Space”. Visst är det en dålig komedi. Jag har sett den många gånger förut, och nu blir jag lite förvånad här. Jag trodde nämligen att filmen var äldre än från ’83. Alldeles säkert var det här en 70-talsfilm – tänkte jag felaktigt. Trots att komedin är dålig så har den ändå ett par få poänger, och den fungerar ypperligt ifall man är på riktigt flumhumör (men annars inte alls). Att den faktiskt är dålig, det skall dock inte stickas under stolen med. Medverkar gör bl.a. Leslie Nielsen.
Fäbodjäntan (1978) medför två nya insikter. Dels inser man hur larvig den svenska sexkomedi-trenden var inom den svenska filmvärlden på 60-talet. Det här är ju en senare film som tar sådana komedier “till nästa nivå”. På denna nästa nivå lär vi oss också något nytt: att falukorv minsann kan användas till både det ena och det andra. Nej, det här är förstås inte en bra film. Den var vågad och udda, men inte bra. Å andra sidan känns det onödigt att analysera något som faktiskt bara kan beskrivas som en porrfilm. Inte min typ av film och inte min typ av porr.
Kim Cattrall: Sexual Intelligence (2005) är en verkligt ojämn film. Den första halvan ägnas åt en genomgång av sexualhistorien tillsammans med vad som närmast kan beskrivas som ståupp-komik (från Cattralls sida). Den andra halvan presenterar fler intervjuade personer, och då övergår filmen till att vara något närmast new age-aktigt. Minst sagt konstig film. Inte bra, men lite underhållande så länge man tar den med en nypa salt. (Eller kanske med mer än en nypa.) Det finns några bra saker här, men på det stora hela är den ojämn och oprofessionell.
Rounders (1998) har jag sett otaliga gånger, och igår kväll så jag den ännu en gång. Är det här bra film? Jovars. Varför är det bra film? Flera skäl. Dels ger filmen på sätt och vis (men inte helt och hållet) en välbehövlig presentation av pokerspelet. Vi gör oss av med villfarelsen att det skulle vara ett “turspel”. Vi ser Edward Norton i en karaktär som spelar dumdristigt om än bra. Vi ser i huvudrollen hans vän – gestaltad av Matt Damon – som tror sig ha mer is i magen än vad han egentligen har. Vi ser trevliga birollsinnehavare, såsom Gretchen Mol och John Turturro och Martin Landau. Och om detta inte är nog, då kan man se filmen bara för att höra John Malkovich tala med överspelat rysk accent. Nå, det är en trevlig och underhållande film över huvud taget.
Conspiracy (2001) är en mycket bra tevefilm, och det tyckte jag redan när jag först såg den – för fyra eller fem år sedan. Den är gjord av BBC vilket borgar för dess grund i historiska fakta, och handlar om… tja, jag citerar för enkelhetens skull från IMDb:
It is Nazi Germany, 1942. The Russian Front has bogged down in snow and mud, and the Americans have entered the war. For the first time, defeat is a possibility. In light of this, fifteen high-ranking members from all areas of the Nazi government – soldiers, economists, administrators and lawyers – are brought together by order of the Fuhrer in a luxurious mansion in Wansee, Berlin. No records of their meeting will be kept, and they will not reveal the substance of their discussion to the outside world. The issue before them is to determine a solution – a final solution – to the Jewish problem. And their solution will lead to one of the most horrific and shameful episodes in human history.
Helt enkelt bra och intressant. Dessutom tre kända ansikten framför kameran: Kenneth Branagh, Stanley Tucci och Colin Firth.
Metallica: Some Kind of Monster (2004) sågs på bio, när den gick. Jag var där med min före detta sambo. Vi kollade på en matiné och fick sitta helt ensamma i en liten salong på SF Sergel i Stockholm. Detta var roligt i sig, men snart kan man inte koncentrera sig på annat än filmen. Hur intressant den är för någon som aldrig hört Metallica vet jag inte. Själv har jag alltid gillat dem mycket, så biobesöket var ett naturligt val, och även ett bra val – visade det sig. Mycket intressant film faktiskt. Och fortfarande lika intressant när man såg om den. Gott.
Hannah and Her Sisters (1986) är en ganska bra film. Inte sådär sällsamt mästerlig förstås, utan helt enkelt ganska bra. Handlingen är banal, men vad annat kan man vänta sig? Det är ju Woody Allen som gjort filmen. Hans filmer har i stort sett alltid banala handlingar, men man får ju medge att han gör mycket med vad han har. Så är också fallet här. Vi ser ovanligt många kända ansikten: Carrie Fisher, Michael Caine, Mia Farrow, Dianne Wiest, Max von Sydow och John Turturro – för att nämna några. Jag tycker att Caine är närmast plågsamt malplacerad i sin roll; jag skulle i Allens ställe ha valt någon annan. Däremot är det riktigt roligt att se Sydow i en film som denna. Mer tänker jag inte säga om den. Ni får väl se den själva, och bilda en egen uppfattning.
Manhattan (1979) är förstås bra, men är den ändå inte en aning överskattad? Just nu håller filmen plats nummer 227 bland IMDb:s topp 250 filmer. Det är förvisso ingen hög placering, men förtjänar den att vara med på listan över huvud taget? Nej, det tycker jag inte. Den är inte riktigt så bra. Ändå lyckas Woody Allen väl här, och vi gillar biroller av bland andra Diane Keaton och Meryl Streep. Absolut en trevlig film, även om handlingen kan tyckas banal. Allen gör mycket med vad han har, och det får i alla fall premieras.
