This Girl’s Life (2003) är förstås en medioker film. Det enda skälet att den uppmärksammats lite, är väl att den handlar om sex och medräknar några sexiga kvinnor framför kameran. Men jag vill passa på att hylla James Woods som gör en förvånansvärt bra roll som parkinsonssjuk. Jag blev förvånad över att finna en så pass bra rollprestation i en film som denna. Dessutom medverkar Ioan Gruffudd på ett hörn; om han sedan tillför filmen något kan diskuteras.
Postal (2007) – man får egentligen skylla sig själv om man ser den. Den är ju regisserad av Uwe Boll, en av de sämsta regissörerna i världen. Å andra sidan kunde jag inte hjälpa att vilja tillfredsställa min nyfikenhet här. Jag har ju spelat spelet i ett avlägset förflutet. Hur skulle spelet göra sig som film? Tja, inte särskilt bra i det här fallet. Det är inte en bra film, men det är lyckligtvis inte heller Bolls sämsta film. Kanske kan det här fungera som ren ströunderhållning, men då är jag också generös i min bedömning. Några bekanta ansikten ser vi. De tillhör bland andra J.K. Simmons, Seymour Cassel och Verne Troyer – som spelar sig själv.
Iris (2001) är en bra film som skildrar ett äldre par där kvinnan drabbas av alzheimer. Jag såg den faktiskt som en del av en kurs i demensomsorg, och visst, den kan ju tänkas ha sin plats där. Tyvärr skildrar den inte så mycket av hur en drabbad person kan tänkas uppleva sin situation. Den skildrar mest hur nära och kära tar illa vid sig. I alla fall ger den en bra inblick i hur alzheimer yttrar sig, och det är en bra film över huvud taget. Judi Dench gör bra ifrån sig, och som bonus får vi minsann se Kate Winslet naken.
Everything You Always Wanted to Know About Sex * But Were Afraid to Ask (1972) är en film med en lång titel. Det är också en film med en ganska uppseendeväckande titel. Det här blev genombrottet för Woody Allen, och om det sedan berodde på filmens kvalitet eller dess titel och ämne – det kan ju diskuteras. Själv tycker jag inte att det här är särskilt bra. Visserligen sådär finurligt som man kan förvänta sig av Allen, men mannen har ju gjort mycket bättre film (om än först senare). Men ändå. Det är inte varje dag man får se en rabbin bli piskad i generella sammanhang. Biroller av exempelvis Burt Reynolds och Gene Wilder.
Much Ado About Nothing (1993) är naturligtvis en filmatisering av en pjäs av William Shakespeare. Men det visste ni väl ändå redan? För denna filmatisering står ingen annan än Kenneth Branagh, både vad gäller regi och manus, samt att han också spelar en utav birollerna. Att jag tycker att handlingen är ointressant får väl stå för mig. Men är filmen bra gjord? Jadå. Den är bra gjord. Jag vill dock anmärka på det konstiga urvalet av skådespelare. Att medräkna Denzel Washington i en sådan här film tycks mig bara märkligt, även om han nu inte gör sig alltför dåligt i sin roll. Att medräkna Keanu Reeves tycks mig ännu märkligare, och han är å andra sidan dålig. Däremot får man medge att Kate Beckinsale, Emma Thompson och Michael Keaton fungerar. Nåja, mitt personliga intresse för den här filmen är svalt. Men att det är en helt okej filmatisering, det kan jag ju inte bestrida.
The Purple Rose of Cairo (1985) är väl en okej film men inte mer än så. Idén bakom den är finurlig, men tyvärr räcker inte finurlighet så långt per se. Bakom filmen står Woody Allen, som för ovanlighetens skull inte medverkar framför kameran. Istället ser vi Mia Farrow och Jeff Daniels i delade huvudroller. Det här är inte en av Allens bättre filmer. Visserligen är den inte dålig, men… tja. Man vill ju ändå ha mer än detta. “Okej” på det hela taget.
Jungfrukällan (1960) är naturligtvis bra, men också långt ifrån den bästa Ingmar Bergman-filmen. Den är magstark på gränsen till det motbjudande, vilket på sätt och vis gör att den står ut bland övriga. Hur som helst, jag skall inte våga mig på någon analys här och nu. Helt enkelt bra film, men inte mästerlig. Medverkar gör förresten en ung Max von Sydow.
Zelig (1983) är onekligen en märklig “mockumentär”. Däremot skulle jag inte säga att den är så särskilt bra, bara för att det är Woody Allen som gjort den. Jag tycker faktiskt att den är ganska meningslös, och så får väl kritikern lyncha mig bäst han eller hon vill. Medverkar gör även Mia Farrow.
Star Wars: The Clone Wars (2008) har nog beskrivits bäst av en recensent på IMDb: “In his continuing quest to make a movie entirely untouched by human hands, George Lucas has thrown a hundred million bucks into a cheap-looking video game where you can’t control the players.” Det sammanfattar vad detta är ganska bra. Dålig film, med röster av bland andra Samuel L. Jackson och Christopher Lee.
The Strangers (2008) går säkert hem hos somliga som gillar skräckfilm av just det här slaget. Jag är dock inte en av dem. Visst är det här inte en dålig film, men hur bra den är kan sedan diskuteras. En vanlig dussinfilm som än kan vara effektiv – skulle jag måhända kunna säga. Olyckligtvis påminner den väldigt mycket om en viss fransk-rumänsk film som kom ut för ett par år sedan. Man kan ju undra om det har “lånats” lite? Hur som helst ser vi en helt okej Liv Tyler i huvudroll, och för den som vill hoppa till i tittarsoffan så fungerar detta säkert. Bara inte min typ av film kanske.
