Cineasten

Husbands and Wives (1992) är väl inte min typ av film helt enkelt. Någon saklig kritik har jag inte direkt; det är bara mitt subjektiva intryck som ter sig blekt här. Det är ju så, att man söker olika saker i en film, och har behållning av det som någon annan kanske inte har. Woody Allen gör en okej film, men knappast en av hans bättre. (Jag får intrycket av att han influerats av vissa “äktenskapliga scener” faktiskt.) Är det här måhända mer tilltalande hos den kvinnliga publiken? Eventuellt. Mia Farrow är naturligtvis med, och vi ser även lite andra ansikten som vi känner igen: Judy Davis, Sydney Pollack, Juliette Lewis (som jag aldrig riktigt gillat) och Liam Neeson. Alltså: okej film men inget som går hem hos just mig.

Narc (2002) är en medioker thriller, men den är i alla fall lite underhållande. Inget märkvärdigt med andra ord, men vill man slå ihjäl lite dötid så fungerar det helt okej. Ray Liotta klär i skägg, och vi ser även Chi McBride och Busta Rhymes framför kameran.

Small Time Crooks (2000) hade jag redan sett förut; den var vagt bekant så jag måste ha sett den när den var relativt nygjord. Hur som helst är det här en av Woody Allens sämre filmer, om man frågar mig. Den är föga underhållande och inte särskilt intelligent alls. Åtminstone inte om man jämför med Allens genomsnittliga kvalitet. Fortfarande okej film – men inte mer än så. Roller av bland andra Tracey Ullman, Jon Lovitz och Hugh Grant.

Final Fantasy: The Spirits Within (2001) är dåligt animerad och allmänt ointressant – i mina ögon. Kanske tycker man annorlunda ifall man är ett fan av spelet, vad vet jag. Men mitt omdöme säger mig att filmen är medioker och snudd på dålig. Röster av bland andra Alec Baldwin, Ving Rhames, Steve Buscemi, Donald Sutherland och James Woods.

Take the Money and Run (1969) är rolig och riktigt lyckad för att vara Woody Allens näst första film. Inte ett mästerverk och inte en av hans främst filmer – men den är bra och rolig ändå. Finns inget negativt att säga här. En intelligent komedi helt enkelt.

The Promotion (2008) är en närmast pinsam komedi. Komedi, förresten? Snarare en tragedi. Den följer hyfsade människor som hela tiden strävar utan resultat, och som hela tiden gör bort sig själva. Ändock är den lite underhållande, även om jag inte skulle ge den högre betyg än kort och gott “okej”. Det är en okej film. Huvudroller av Seann William Scott och John C. Reilly. Minimal biroll av Jason Bateman.

Everyone Says I Love You (1996) känns inte som en särskilt nödvändig film. Även om den är charmigt gjord så tycks den mig ändå som en dussinfilm – trots att det är Woody Allen som står för manus och regi såväl som central roll. Kanske är det här en sådan film som går hem desto mer hos den kvinnliga publiken? Dessutom är jag inte något vidare förtjust i musikaler. Hur som helst ser vi en hel del bekanta ansikten framför kameran – fler sådana än vanligt för att vara en Allen-film. Edward Norton gör en tidig presentation, och vid hans sida Drew Barrymore. De kanske känns lite malplacerade i en film som denna, men vad tusan, de gör ju gott ifrån sig. Vi ser även många andra vi känner igen: Natalie Portman, Goldie Hawn, Julia Roberts och Tim Roth med flera. En direkt dålig film är det inte. Kanske en helt okej sådan, även om den inte tilltalar mig personligen.

Flatliners (1990) är en medelmåttig film. Kanske är den rentav ganska dålig? Handlingen får verkligen sägas vara medioker, och det måste jag även säga om skådespeleriet, trots att vi ser många bekanta ansikten framför kameran. Bland dem: Kiefer Sutherland, Julia Roberts, Kevin Bacon, Oliver Platt, Hope Davis och Beth Grant. Även om jag gillar exempelvis Kiefer och Kevin, så har de blivit mycket bättre på senare tid. Den här filmen har nog inte blivit bättre på senare tid däremot. Slöseri med tid.

Penn & Teller: Bullshit! är en serie jag upptäckte för ett par år sedan, och som inledningsvis verkade alldeles fantastiskt bra. Ja, det brukade den också vara. Men de senaste två säsongerna är något tveksamma. Dels repriseras många ämnen, och dels så verkar de bli alltmer flytande. Det är en utveckling som bäst återspeglas i det sista avsnittet av den sjätte säsongen, som egentligen inte handlar om något över huvud taget. Det är ju synd, för det är en serie med stor potential. Jag är ett stort fan av det tidigare materialet, men det som gjorts på sistone är i regel (med några undantag) ganska meningslöst.

Manhattan Murder Mystery (1993) är förvisso inte en dålig film, men den är inte heller så särskilt bra. Man kan lugnt påstå att Woody Allen har gjort bättre saker. Medverkar gör även Diane Keaton – och Zach Braff debuterar framför kameran.