Deconstructing Harry (1997) är förstås bra. Upplägget är udda och intressant. Woody Allen svär mer än vad han brukar, men varför klaga på det? Inte klagar jag i alla fall. Det personliga intresset må vara en aning ljumt vad gäller just denna film, men det hindrar ju inte att den är bra, och att den kan avnjutas som den förtjänar. Som vi vet, är många saker bra trots att de inte lyckas tilltala oss på ett personligt plan. Ungefär så kan jag säga om den här filmen, ehuru jag förstås inte heller är helt likgiltig. Vi ser många välbekanta ansikten framför kameran, och bland dem: Kirstie Alley, Billy Crystal, Judy Davis, Demi Moore, Robin Williams, Amy Irving, Tobey Maguire, Stanley Tucci, Jennifer Garner och Paul Giamatti – med flera. Vad gäller rollistan har vi inget att beklaga åtminstone. Men inte heller vad gäller filmens kvalitet. Allen har gjort det igen helt enkelt, även om den är mer än tio år gammal vid det här laget. Gott.
Archive for August, 2008
Elegy (2008) är välgjord och väl skådespelad. Men är den så särskilt intressant? Jag måste svara nekande. Det finns ämnen som är utforskade, och så finns det ämnen som man släpat efter sig tills de självdött. Utan att man för den skull slutar släpa, alltså. Ämnet “otrohet” är väl ändå ett sådant? Jag tycker helt enkelt att filmen är meningslös, även om den som sagt är både välgjord och välagerad. Man måste gilla Ben Kingsley. Med Penélope Cruz är det tveksamt dock, men okej, hon har varit sämre. Vi ser även bland andra Patricia Clarkson, Dennis Hopper och Peter Sarsgaard. Omdöme? Okej film. Jag undrar bara vad vitsen är med den, egentligen.
Hell Ride (2008) går åtminstone inte hem hos mig. Men kanske hos er? I mina ögon är det här sådan där underhållning som närmast prostituerar sig. Det skall vara tufft med mycket pang-pang och halvnakna kvinnor. En bra story behövs naturligtvis inte. Tittarna skall inte matas med något intressant eller djupt eller ens seriöst – men med våld och sprit och kvinnobröst. Det är i alla fall mitt intryck av den här filmen. Ganska dålig, med andra ord. Roller av Dennis Hopper, Michael Madsen och Vinnie Jones.
North (1994) har jag sett många gånger förut. Ja, i alla fall ett femtal gånger. Och av någon anledning har jag den också på köpdvd. Varför? Det kan man fråga sig, och jag minns inte ens själv. Någon vidare bra film är det kanske inte. Men den är inte heller genomusel. Vi får oss några skratt, och så får vi se både Elijah Wood och Scarlett Johansson som barn. Alltid något, inte sant? Många fler bekanta ansikten ser vi naturligtvis: Jason Alexander, Bruce Willis, Jon Lovitz, Alan Arkin, Dan Aykroyd, Kathy Bates och John Ritter – med flera. En lättsam familjekomedi är det visserligen. Men det fungerar och har charm, trots att det inte är så särskilt bra.
Bullets Over Broadway (1994) är bra, men Woody Allen har gjort bättre. Det kan man å andra sidan säga om de flesta av hans filmer, inte sant? Det är bara ett par stycken som jag skulle vilja upphöja till epitetet av “mästerverk”. Detta är inget sådant exempel. Men bra film är det icke desto mindre, och för en gångs skull spelar inte Woody sin egen huvudroll. Han spelar faktiskt inte alls. Istället ser vi en del andra bekanta ansikten här: John Cusack, Dianne Wiest, Jennifer Tilly och Tracey Ullman med flera. Trevliga prestationer i en trevlig film, baserad på ett trevligt manus skrivet av en trevlig man. Summan av kardemumman.
Festen (1998) är förstås en rätt trevlig film. Problemet för egen del är att min släkt beter sig ungefär så här, så jag får inte det där distanserade perspektivet på det hela. I verkligheten är ju faktiskt folk och situationer som dessa mer obehagliga och jobbiga än något annat. (Men det förstås, jag undviker ju kategoriskt större delen av min släkt.) Min personliga behållning av filmen blev knapp, men det hindrar ju inte att jag kan se sakligt på det hela. Absolut ingen dålig film.
Crimes and Misdemeanors (1989) är förstås en trevlig film, men det är också vad vi lärt att förvänta oss av Woody Allen. På gott och ont, naturligtvis. På gott, därför att det är bra. På ont, därför att man undrar lite över meningsfullheten i upprepningar. Hur det än må vara, är detta i alla fall inte någon dålig film. Medverkar gör bland andra Mia Farrow och Martin Landau.
Chicago 10 (2007) var uppenbarligen inte en dokumentär ämnad för den oinsatte. En sådan är jag nämligen, och jag kunde inte begripa så mycket av detta. Dokumentär, förresten? Tveksamt. Filmen är halvanimerad, och animationen är rent ut sagt hemsk. Det här må gå hem hos många andra, men det går inte hem hos mig – tyvärr. Jag trodde nämligen att det här skulle bli intressant film. Röster av bland andra Hank Azaria, Dylan Baker, Nick Nolte, Mark Ruffalo, Liev Schreiber och Jeffrey Wright. Många kända namn där. Är det möjligen att filmen försöker kompensera för något?
Sleeper (1973) får väl åtminstone sägas vara originell. En absurd framtid som kan kännas igen via vår absurda nutid. Om det är något jag lärt mig om Woody Allen, så är det att han var bäst på 70-talet. Det här är inget mästerverk, och det är inte heller en av Allens bättre filmer – men det är definitivt en av hans mer udda. Dessutom finns förstås en del skämt som verkligen hittar hem. Ganska bra film, helt enkelt. Medverkar gör även Diane Keaton.
Night on Earth (1991) är en vacker film, även om jag brukar ha svårt för dessa fragmentariska verk. Absolut värd att se, men mer tänker jag faktiskt inte säga om den. Ni får helt enkelt se den själva istället. Medverkar gör bland andra Winona Ryder och Armin Mueller-Stahl.
