Husbands and Wives (1992) är väl inte min typ av film helt enkelt. Någon saklig kritik har jag inte direkt; det är bara mitt subjektiva intryck som ter sig blekt här. Det är ju så, att man söker olika saker i en film, och har behållning av det som någon annan kanske inte har. Woody Allen gör en okej film, men knappast en av hans bättre. (Jag får intrycket av att han influerats av vissa “äktenskapliga scener” faktiskt.) Är det här måhända mer tilltalande hos den kvinnliga publiken? Eventuellt. Mia Farrow är naturligtvis med, och vi ser även lite andra ansikten som vi känner igen: Judy Davis, Sydney Pollack, Juliette Lewis (som jag aldrig riktigt gillat) och Liam Neeson. Alltså: okej film men inget som går hem hos just mig.