Cineasten

Interiors (1978) är bra. Inte bäst, inte mästerlig, men bra nog. Woody Allen visar redan på 70-talet att han kan göra drama. Så mycket att tillägga har jag dock inte tyvärr. Även Diane Keaton medverkar.

The General’s Daughter (1999) är en medioker thriller (och jag trodde att jag hade sett den förut, men det hade jag inte). Det finns inte så mycket att säga här. Filmen är vare sig särskilt bra eller direkt dålig. Helt enkelt medelmåttig på alla sätt och vis. John Travolta gör en medioker huvudroll. I andra mediokra roller ser vi Madeleine Stowe, James Cromwell och James Woods - med flera. Funkar kanske som underhållning i bakgrunden, men mer än så vill jag inte ge efter.

Another Woman (1988) är bra. Eventuellt en av Woody Allens bästa filmer faktiskt. Han visar att han kan göra drama, och väljer smart nog att inte skådespela själv. Det här var nog en av de Allen-filmer jag uppskattat mest - i synnerhet av de mer allvarliga filmerna. Mia Farrow, Ian Holm, Gena Rowlands, Gene Hackman och David Ogden Stiers - en del bekanta ansikten ser vi som synes. Mycket trevlig film, allt som allt.

Running with Scissors (2006) är inte en vidare bra film som sådan, men den är intressant om man sätter den i dess rätta kontext. Augusten Burroughs har skrivit en memoir om sin dysfunktionella familj, och jag är även förtrogen med hans storebrors litterära skapelser (okej, skapelse). Eftersom jag är intresserad av broderns memoir, kunde jag inte låta bli att se den här filmen. Och att finna den intressant, för den delen, även om den nu inte är så märkvärdig i sig självt. En del skådespelare värda att nämna: Brian Cox, Joseph Fiennes, Alec Baldwin, Joseph Cross, Gwyneth Paltrow och Patrick Wilson. (Tyvärr har inte brodern - John Elder Robison - någon roll att spelas här.) Överlag alltså en ganska medioker filmatisering av en levnadshistoria som trots allt är mycket intressant. Intressant för mig åtminstone.

Alice (1990) är okej men inte så mycket mer än det. Definitivt en av Woody Allens svagare filmer. Men den är åtminstone inte dålig. Bekanta ansikten ser vi naturligtvis också, men inte Allens eget, för han gör allt jobb bakom kameran den här gången. Framför den ser vi istället Mia Farrow, Alec Baldwin, Judy Davis, William Hurt och Joe Mantegna med flera. Som sagt: okej film men inte mer än så.

Phantoms (1998) är en medioker film, och betyget på IMDb (4.9) vittnar om den saken. Den är inte ens underhållande. Boken av Dean R. Koontz har jag ej läst, så någon jämförelse blir det inte, men man får väl ändå hoppas att den är bättre än filmen. Tramsig fantomskräck är vad det är. Medverkar gör bl.a. Ben Affleck, Peter O’Toole och Liev Schreiber.

What’s Up, Tiger Lily? (1966) är en dålig film. Det måste sägas, trots att det är Woody Allen som står för den. För första gången säger jag att en Allen-film är rent ut sagt dålig. Men å andra sidan är det också hans allra första. Ett visst kuriosavärde kan den således erkännas, men inget mer än så.

Field of Dreams (1989) är riktigt bra. Originell och gripande berättelse, och helt okej skådespel etc. Dessutom är den verkligt underhållande. Man skall inte förringa värdet av underhållning. Kevin Costner gör en finfin huvudroll, och Ray Liotta är trevlig i biroll. Vi ser naturligtvis fler bekanta ansikten än dessa. Exempelvis: James Earl Jones, Burt Lancaster - och i okrediterade små anonyma visavi otippade biroller Ben Affleck och Matt Damon. Vad som uppskattas här är främst två ting: originell och gripande (såväl som underhållande) berättelse. Det tycker jag kan få räcka. Inget mästerverk, men varför kräva något sådant? Bra film.

Play It Again, Sam (1972) är åtminstone en Woody Allen-film till hälften. Han står för pjäs och manus och huvudroll, men inte för regin. Bra? Jovars. Näppeligen en av Allens bättre filmer förstås, men den är ganska underhållande och charmig ändå. Medverkar gör även Diane Keaton.

The Seven Year Itch (1955) var faktiskt bättre än jag trodde. Lite fånig kanske, men sällan pinsam. Ganska bra regi av Billy Wilder, och ganska bra skådespel av… tja. Ni vet väl själva? Den här filmen innehåller ju en av filmvärldens allra mest berömda scener. Låt säga att den har att göra med en tunnel, lite vind och en kjol. Marilyn Monroe gör sin roll bra, även om jag inte är riktigt förtjust i den där barnsliga “jag begriper ingenting”-imagen som ansågs (och kanske fortfarande anses) sexig. Hur det än må vara - helt okej film. Värd att ses.