Spun (2002) var ju inte helt dålig, faktiskt. Helt okej film – när man väl kommer in i den. Jag undrar om den får folk att vilja testa metamfetamin, eller om den är avskräckande? Kanske kan den ha bägge effekterna på olika människor. Personligen är det nog inget som ligger i min intressesfär i alla fall, oavsett denna film. Men det är tydligt att det finns dugliga svenska regissörer också. Det är ju Jonas Åkerlund som givit oss detta alster. Jason Schwartzman passar definitivt i dess huvudroll. Mickey Rourke känns given som “kemisten”, och Brittany Murphy är inte dålig hon heller. Man har all anledning att tycka om Patrick Fugit både här och på andra ställen. Till och med Eric Roberts funkar – och vad vore väl den här filmen utan vår svenske Peter Stormare? Här kan man rada upp en mängd kändisar, men det säger förstås inte så mycket om filmen. En snabb och lagom nervös drogfilm som definitivt hör hemma på hyllan tillsammans med… ja, ni vet väl själva vad för slags film jag åsyftar. Det finns några av dem. Helt okej film, allt som allt. Övrig biroll av Ron Jeremy.
Archive for July, 2008
The Apocalypse (2007) var något som min vän Alex ville se. Varför? Jo, den innehar plats nummer 3 bland IMDb:s 100 sämsta filmer. Och det skulle väl kunna vara kul, resonerade han. Det tyckte inte jag direkt. Och det tyckte inte han heller, efter tio minuter av detta. Absolut en av de sämsta filmer som gjorts. Den här recensionen förklarar varför.
Harold & Kumar Go to White Castle (2004) har setts så många gånger att den inte bör ses om. Det vill säga: jag kan den här filmen utan och innan. Jag kan till och med recitera de flesta replikerna innan skådespelarna säger dem. Då har man faktiskt sett en film en gång för mycket! Ändå kollade jag igår på första halvan, bara för att det inte fanns något annat att tillgå. Och visst, det här är en bra film. Den är riktigt rolig och värd multipla tittningar. Möjligtvis en av mina favoritkomedier faktiskt, frånsett att jag nu tröttnat på den ordentligt. Vi gillar Kal Penn och John Cho i huvudrollerna. Vi gillar definitivt Neil Patrick Harris. Och Ryan Reynolds går inte av för hackor, han heller. Mycket trevlig film, med en tyvärr något svagare uppföljare.
The Dark Knight (2008) sågs på bio igår kväll. Och vart skall jag börja? Det är nog bäst att jag inte säger så mycket, för börjar jag skena iväg kommer jag väl aldrig att sluta. Det här mästerligt. I filmens föregångare var Christian Bale i fokus i rollen som Batman. I den här filmen får istället skurkarna fokusen – och det passar mig alldeles utmärkt. The Joker är nämligen den mest intressanta karaktären. Heath Ledger gör en prestation som man sent skall glömma. Jag vill redan se om filmen, bara för att se honom igen. Vanligtvis brukar jag ogilla Ledger, och har inte haft några höga tankar om hans skådespeleri. Det är en position jag nu fått omvärdera totalt. Mannens sista roll blev också hans bästa. Skrämmande bra. Aaron Eckhart gör Two-Face bra, även om han är en lite tveksam aktör för den rollen, och även om hans brända ansikte inte ser det minsta realistiskt ut. Rollen som Rachel övertogs av Maggie Gyllenhaal, och hon gör den bra, även om man irriterar sig något på bytet. Nej, mer skall jag nog inte säga. Fantastisk film! Christopher Nolan gör sitt hittills bästa verk. Just nu ligger filmen på första plats bland IMDb:s topp 250 filmer. Förtjänad? Måhända inte. Men det är knappast av en slump som man röstat så entusiastiskt. Det här är 150 minuter ren njutning.
I övriga roller ser vi bland andra: Michael Caine, Morgan Freeman, Gary Oldman, Eric Roberts, Anthony Michael Hall och William Fichtner.
Firefly (2002) är en serie som alla har sett och alla tycker om. Och alla är ledsna över att det bara blev en säsong om 14 avsnitt. Nu har även jag sett serien, men tycker jag om den, och skulle jag vilja se fler avsnitt? Ärligt talat – nej. Jag är inte alls så imponerad som andra verkar vara. Jag tycker förvisso inte att det är en dålig serie. Den är istället helt okej. Men jag skulle nog inte orka fortsätta följa den, om den hade fortsatt sändas. Det finns aspekter här som är bra. Man kan undra lite över hur moraliskt stöld är, och man kan fråga sig varför inte Bibeln bör korrigeras så att den stämmer med verkligheten (eller ännu hellre: kasseras helt). Ändå tycks det här i mina ögon vara spagettiwestern i rymdmiljö. Det slutgiltiga betyger blir “okej”. Kan ses, och är bitvis underhållande. Men det vore heller ingen stor förlust om man spenderade de elva timmarna med något annat. Dock trevligt att se lite mer av Alan Tudyk som är bekant från andra ställen.
Legends of the Fall (1994) hade jag sett delar av förut. Det var nämligen en av min före detta sambos favoritfilmer. Visst handlar den om hur polisen alltid står på de oskyldigas sida? Nåja, kanske inte. Men det är en tolkning jag tycker om. Filmen handlar naturligtvis om andra saker: familjeband, olycklig kärlek, sorg efter dödsfall och hämndlustan därpå. Det är en helt okej film. Inte något mästerverk, men bra ändå. Kanske är den en smula ojämn? Filmen fortlöper ganska långsamt och sedan händer en hel massa saker mot slutet. Det känns lite konstlat, men kritiken är hur som helst perifer. Anthony Hopkins tycker vi om. Brad Pitt tycker vi om. Filmen tycks om – till en viss gräns.
Morgan Pålsson – Världsreporter (2008) skulle ses förr eller senare. Fråga mig inte varför, för jag begriper det inte riktigt själv. Av någon anledning ville jag ändå se detta. Kanske var det en smula schadenfreude som motiverade mig? Fullt möjligt. Men det här är faktiskt inte helt dåligt. Det är inte bra, men det kunde ha varit mycket sämre. Det är i alla fall roligare än de kortare sketcher som man tidigare har sett, om än inte markant roligare. Filmen fungerar väl som ströunderhållning, så länge man inte förväntar sig något bra eller, skall vi säga, “icke-svenskt”.
King Kong (2005) är egentligen välgjord. Jag såg den när den var ny, och jag såg om delar av den idag. Mitt första intryck var inte särskilt positivt, men nu får jag väl ändå medge detta: filmen är välgjord. Den har backats upp av en stor budget och av en mästare på episk regi: Peter Jackson. Fortfarande känns inte filmen särskilt spännande alls. Jag blir i det närmaste ointresserad i det långa loppet. Vad beror det på? Jag vet inte exakt. Filmen är med sina 200 minuter ganska lång – kanske för lång? Dessutom är valen av skådespelare i högsta grad tveksamma. Hur tusan kommer man på att låta Jack Black ha huvudrollen i en film som denna? Visserligen är han rolig, men han är inte en bra aktör. I det här sammanhanget har han inget att tillföra. Även Naomi Watts känns malplacerad och överskattad. Adrien Brody är kanske ett mer plausibelt val, och så även Thomas Kretschmann. En annan bidragande orsak till mitt ointresse är väl kanske berättelsens familiaritet. Man vet ju redan exakt vad allt går ut på, och vad som kommer att hända. Även om det här är en välgjord tolkning så känns den blek och fadd. Inget särskilt gott betyg från min sida alltså, trots vissa kvaliteter.
Driving Miss Daisy (1989) är ganska trevlig på många sätt. Det är en varm historia för det första. Den kan tolkas på många sätt för det andra. Vänskapen mellan en svart man och en vit kvinna; mellan en anställd och en anställare; mellan en “arbetarklass” och en “överklass”. (Jag ogillar att tala i mån av “klasser”.) Kanske en ganska osannolik vänskap? Det är på denna osannolikhet som filmen spelar an. Jag tycker om filmen, även om jag inte höjer den till skyarna. Den är bra men inte mästerlig. Trevlig huvudroll av Morgan Freeman, och trevlig biroll av Dan Aykroyd.
Julia (1977) hade jag vissa små förväntningar på, men man kan ju undra varför? Den tycks mig snarare ganska medioker. Inget särskilt, men fortfarande inte direkt dåligt. Bara ointressant. Huvudroll av Jane Fonda och biroll av Meryl Streep – i hennes första “stora” roll.
