Rabbit-Proof Fence (2002) är visserligen baserad på en gripande verklig händelse, men som film betraktad måste jag säga att den är blek. Den hade kunnat göras bra mycket bättre; mitt personliga omdöme säger mig att det här är ganska medelmåttigt. Trots Kenneth Branagh.
Stir of Echoes (1999) bjuder kanske på lite spänning, men det är i min mening en ganska slätstruken och medelmåttig spökthriller. Det räcker i alla fall inte för att imponera på – eller ens underhålla – mig. Mitt omdöme sätts därefter. Trots huvudroll av Kevin Bacon, som i vissa roller kan vara riktigt bra.
100 höjdare är en serie som fortsätter att underhålla, även om vissa inslag får sägas vara tveksamma. Säsong tre består av åtta avsnitt om sammanlagt sex timmar. Så mycket mer finns kanske inte att säga, för vi vet trots allt alla vad det här är, och vi har väl alla en egen åsikt om det. Min åsikt? Underhållande och trevlig serie, även om det inte är skrattsalvor från början till slut. Vilket förstås inte heller förväntas från någon serie.
Infinity (1996) är en väl vald titel på en intressant men lite slätstruken film. Matthew Broderick regisserar och spelar huvudrollen som fysikern Richard Feynman. Även om filmen som sagt är lite slätstruken, så blir den ju intressant i så måtto att den är baserad på verkligheten. Är man intresserad av Feynman, då borde man väl inte somna framför det här? Så resonerar åtminstone jag, och därför fann jag filmen intressant. Patricia Arquette är okej i rollen som Feynmans första fru.
Michael Collins (1996) är en film som hade kunnat vara bättre. Potentialen finns där, både i mån av handling och i mån av aktörer, men tydligen är det en potential som inte utnyttjas. I min mening är det här en ganska trist och slätstruken film, även om den nu inte är direkt usel. Den är “okej” helt enkelt. Liam Neeson är en mycket bra skådis, men här känns han urvattnad och tillbakahållen. Vi måste väl säga detsamma om Alan Rickman, inte sant? Möjligen är han också lite malplacerad i sin karaktär. Även Julia Roberts, Stephen Rea och Brendan Gleeson medverkar, vilket ytterligare bör säga en del om hur eklektiskt urvalet är. Det är helt enkelt bristfällig regi som fäller filmen. En halvt om halvt debuterande Jonathan Rhys Meyers ser vi i smärre biroll också.
Gods and Monsters (1998) är en bra film. Precis när jag börjat titta på den så inser jag att jag redan sett den förut, men förmodligen ganska många år tillbaka. Att spola igenom den räckte nu gott för att friska upp mitt minne. En mycket trevlig film är det sannerligen, och samtidigt tragisk. Lite tabu, måhända? Mycket bra av Ian McKellen, och till och med Brendan Fraser undgår att vara helt usel. Det får man nöja sig med.
High Chaparall är en serie som kanske skulle ha kunnat klara sig utan en fjärde säsong? Inte därför att avsnitten är direkt dåliga förstås, utan därför att de bara är tre till antalet. Ärligt talat – 130 minuter gör ingen hel säsong! De kunde ju ha gjort fler avsnitt, eller släppt dessa tre som något slags bonusmaterial. Det känns lite forcerat helt enkelt. Men visst, det är en underhållande serie, och de här tre avsnitten såg jag gära. Gott.
Hellboy II: The Golden Army (2008) har setts, men något strålande betyg kan det ju inte bli tal om. Det är en okej film i förhållande till dess syfte: underhållning för massorna. Lite lättsmält underhållning bjuder den på, vare sig mer eller mindre. Kan inte påstå att jag är särskilt imponerad, men jag är inte heller besviken. Man får vad man väntar sig, även om man nu inte kan vänta sig så värst mycket. Ron Perlman repriserar sin huvudroll, och han gör det väl skapligt, även om han haft bättre roller att spela. Vi ser även John Hurt ännu en gång, såväl som Selma Blair och Jeffrey Tambor. Något att klaga på har jag alltså inte, även om betyget är “okej”. Man får helt enkelt vad man förväntar sig. Såsom med föregångaren.
100 höjdare är faktiskt en rolig och delvis även allmänbildande serie. Jag diggar det här som lättsmält svensk underhållning, om så bara för att jag väldigt sällan ser svenska saker. I den här säsongen finns tio avsnitt om sammanlagt 7½ timme. Fortfarande är dock den första säsongen bäst, enligt egen utsago. Trevligt, hur som helst.
Serenity (2005) sågs när den var ny, men jag tyckte att det var läge att se om den. Bra? Tja, den är väl okej. Inget märkvärdigt men heller inte direkt dålig. Förvisso är jag inte heller något stort fan av serien som filmen är en förlängning av. Men det är väl “okej” – helt enkelt. Även de icke-initierade kommer förresten att känna igen Alan Tudyk.
